Aftonbladet – 6 juni 1849, sida 2

En stor bägare af ciseleradt silfver stod framör hvarje gäst, den var till randen fylld med sryddadt vin, Tjenare i livrå hvimlade om hvarandra och juro vattenfat till dem som ville doppa sina änder. Sådan ungefär var anblicken af detta rum, senom hvars öppnade dörrar döfvande skrattsalfvor hördes. . Ifrån det ögonblick man satt sig till bordet, tilltog bullret alltjemt, i mån som hufvudena upphettades, hvilket i anseende till den sena timman särdeles måste uppreta grannarne. I sanning, för den som icke var en införlifvad medlem af den kungliga banketten, var det föga vederqvickande att höra än dessa omåttliga och långa gapskratt, än detta bullrande och skarpa skrik; i synnerhet då härtill fogas det larm som en mängd talare, församlade på gatan utanför hotellet, åstadkommo. Dessa talare hade vid förbigåendet hört de högljudda glädjeyttringarne af våra tjugutvå vänner, och som de, då det angick oordningar, aldrig gåfvo vika för någon, stannade de att göra korus utanför; hvar och en af dem höjde sin röst till det högsta omfång, tjöt och stampade i afsigt att göra patrullen yr 1 hufvudet. Vid Gud! utropade grefve Archambaud, i det han vände sig till sina gäster samt och synnerligen, om ni ej till hälften nedstämma er röst, mina herrar, fruktar jag sannerligen att edra luftrör springa sönder. oo ;Och när, svarade på en gång flera ädlingar, som började finna bretagnevinet varmt, pnär började väl den seden att en värd hindrar sina gäster hos honom glömma etikettens tvång? . Hugues de Clisson, brorson till Frankrikes connetable, utropade i sin ordning spefullt: Är ni rädd, Archambaud, att TanneguyDuchatel, kapten för vakten i vår goda stad