Aftonbladet – 6 juni 1849, sida 2

emot de rätt fanatiska sekt-anhängarnes fixa idger. De invände alltjemnt, att samhället vore i sitt närvarande skick så förderfvadt af inrotade fördomar, att inom detsamma icke finnes utrymme för teoriernas tillämpning, och att alla dess gamla grundvalar måste nedbrytas, om ett sådant utrymme skulle kunna vinnas. På denna nedbrytning spekulerade således den nya fanatismen nu. För att slippa ifrån de för alla både logiska och handgripliga bevis mest otillgängliga, beslöt då den franska demokratiska republiken att skaffa dem ett dylikt utrymme, i en förut af andra menniskor oupptagen trakt, belägen under en mild himmel och försedd med en bördig jord. Man förflyttade dem till Algier. Här ställde man dem likväl icke på bar backe; man försåg dem tvärtom med jemnlikt fördelade jordlotter,; med nödiga redskaper, med kapitaler utan ränta. Deras anspråk på rätt till arbete tillfredsställdes sålunda på det fullkou-!igaste och mest frikostiga vis, som stod i dei samhälles makt, från hvilket de utträdde för att efter sin teori bilda ett nytt. Men nu visade sig att det medeltidslika skråväsendet i teorien, öfvergick till ett lika medeltidslikt riddarväsen i praktiken , när denna kom ifråga. Med en beskrifning på öfvergången har vår Postoch Inrikestidning nyligen framträdt, och Dagbladet har skyndat att reproducera den; omisskänligen i den ofvannämnda konservativa föreställningen hos begge, att denna skildring skulle på något sätt falla demokratien till last. Huru det gick dermed skola vi nu låta de goda redaktionernas artikel om socialisterna i Algier sjelf berätta: Hvad hade dessa — socialisterna nämligen — gjort under det att deras bröder plöjde, byggde, sådde, planterade? De sönderbröto med harm de verktyg, man gifvit dem! Dessa simpla arbeten syntes dem en fri man ovärdiga och de bildade klubbar i Afrika, öfverallt, der de vistades. Detta var det angelägnaste för dem. Ja!klubbar i Afrika under orangerna och palmträden, liksom i rue de Nartels instängda luft. Dessa patrioter förmenade, att fäderneslandet skulle föda dem här, liksom i Paris, under det de göra ingenting och — fäderneslandet går in derpå. De mottaga hvar sin utdelning af lifsmedel, förtära dem med mycken brådska och skynda till klubben, för att der med tal och deklamationer förnöta den öfriga delen af dagenp. Hos 0oss — fortfar den Algierska korrespondenten — hos oss hade likväl socialisterna det bästa tillfället i verlden att tillämpa sin theori. Platsen var fri, jordmånen förträfflig; ingenting felades dem. Aldrig erbjöd sig ett skönare tillfälle att bevisa det de voro uppriktiga och menade ärligt. Välan! De hafva utan blygsel visat sin sanna skepnad. De hafva slutligen, beröfvade alla förevänningar, alla skenfagra grunder, låtit undslippa sig detta slögtes sanna härskri: Vi vilja icke arbeta. Men — jorden tillhör ju här alla; J skolen ju sjelfva njuta de skördar, som j låten henne framalstra. Här finnas hvarken arrendeafgifter eller dryga skatter eller dagspenning, här flår icke den ena menniskan den andrax. Alltid samma svar: Vi vilja icke arbeta. Och viljen j då, att andra skola arbeta för eder? Ja! sådan är vår vilja och för vår egen räkning fordra vi klubben och krogen — den första, den dyrbaraste rättigheten bland alla. Se här slutresultatet af vår theori: njulningar, men utan arbeten. Men detta socialisternas praktiska anspråk öfverensstämmer ju fullkomligt med det anspråk som ridderskapet, adeln, patricierna, haft i alla tider; i medeltiden kanske minst oförbehållsamt uttryckt; och som alltsedan fortlefvat inom samma krets tills nu. Denna samhbällsklass, som företrädesvis och uteslutande ansett sig i besittning af en fri mans, eller med andra ord en frelsemans rätt, har ju alltid, lika med socialisterna, funnit arbetet för den frie mannen ovärdigt,. Den har, likt socialisterna, ,icke velat arbeta; den har fordrat njutningar utan arbete, och -förmenat att fäderreslandet skall föda den utan arbete. För sig sjelfva hafva dessa fria män blott förbehållit sig de ridderliga dryckeslagen (de algieriska socialistkrogarna), jemte rådssalen, öfverhuset, riddargillet (den algieriska socialistklubben) till rådplägning om samhällets ordnande efter sina enskilda fördelar. I praktiken visa sig socialisterna sålunda såsom de mest fulländade aristokrater; likasom de i teorien äro de mest fulländade skråmän. De äro, i teori som i praktik, ej annat än gengångare från medeltiden; och i fall dessa medeltidsider skulle fullständigt bemäktiga sig de klasser, som förut befunnit sig bland samhällets mest vanlottade medlemmar, så återstår för den af begge dessa ytterligheter oroade demokratien, för den sanne häfdaren af arbetets äran, påtagligen ej annat än att kämpa på begge hållen, tills den vunnit seger på ömse sidor. Lyckligtvis är hon dem i antal så öfvermäktig, att om striden också möjligen blefve långvarig, så är demokratiens slutliga seger ändå gilven, emedan det är förnuftets seger, dels öfver en föråldrad fördom, dels öfver en modern förnyelse deraf. NRÄTTRGÅNOSoch POLISSAKER. Transumt af Kongl. Svea Hofrätts den 15