Aftonbladet – 4 juni 1849, sida 3

RICTTAMCA BERAT, ULTT 1A8LID 08 ASLTLIGHUS TdRlalt all III lita uppgöra vidräkning, då det skulle visat sig att jag egde en mot kassabehållningen fullt svarande genfordran, hvilken jag var destomer berättigad att i räkenskaperna mig godtgöra, som deruti ingick, bland annat, en lönefordran af 75 rdr. Hela den, rörande kassabehållningen gjorda anmärkningen härleder sig alltså endast derifrån att jag ej fick afsluta böckerna; och detta kan väl ej anses som ett ärekränkande brott. 4:0. Att en för arbetaren Erik Jansson bokförd aflöning, 4 rdr 32 sk. för veckan näst före sistl. jul, ej blifvit utgifven. Hörd häröfver, har Jansson förklaret att han sjelf anmodat mig innehålla hans veckoaflöning till hvarje månads slut. För att emellertid icke afvika från den antagna ordningen i bokföringen, uppförde jag, såsom vanligt, hela arbetskostnaden för hvarje vecka, 20 rdr 20 sk. hvilket om än möjligen felaktigt, dock ej lärer innefaua ett öfverlagdt groft brott, enär Jansson, så snart han önskade penningarne, hade att erhålla dem af mig. Att denna gång, han ej begärde sina innestående 4 rdr 32 sk. härrörde af den uppkomna villervallan i huset, hvarom protokollerna lemna tillräcklig upplysning. Våra lagar äro icke så onaturliga, att hvarje, af en tjenare eller förvaltare, kassör eller bokförare, begången förseelse, som kan leda till ersättningsskyldighet, skall absolut betraktas såsom hustjufnad. I hvilken farlig ställning skulle man icke då hafva försatt den stora medborgarklass, som för sin bergning nödgas till andras tjenst upplåta sin arbetsförmåga. Ingenting visar i detta hänseende bättrelagstiftarens menskliga och från all okristlig grymhet afskilda anda än de förutnämnde 414:de och 53:dje paragraferne i den åberopade författningen, hvilken nödvändigt måste jemföras vid tillämpning af 42 kap. missgerningsbalken , såframt icke, såsom nu skett, man vill äfventyra att missbruka lagen till redskap för enskild förföljelse. Då det öfverväges hvad jag ru ödmjukligen anfört, vågar jag hoppas att kongl. hofrätten skall finna mig oskyldig till både sjelfmordsförsök och hustjufnad; och då enfalt hor. som jag å mig bekänt, icke brukar medföra häktning under ransakningen, hemställes vördnadsfullt om icke skäl äro för handen att anbefalla mitt frigifvande från det redan långvariga fängelse, som, äfven efter återställd frihet, vanligen för lång tid medför ohelsa, skymf och själslidande. Jag undviker all oädel klagan att en annan fått lida mindre än jag; men vid handl:ngarnes läsning, framträder sjelfmant den anmärkning att fru Deland, hvars lättsinne och sinnlighet förorsakat hela oredan, likväl njuter sin frihet, mest, såsom det säges, använd för toiletten, medan offret för hennes orena begär försmägtar i fängelse. Jag använder icke ett för hårdt uttryck om jag säger att man med mig sökt sak; ty den hänförelse af hätsk, otyglad bitterhet som mött mig under ransakningen, under det hr Deland och dess fru behandlades med öfverdrifven artighet, har väckt alla tänkande åbörares uppmärksamhet. Som en lycka anser jag att saken ändtligen hunnit till kongl. hofrätten, åt hvars lugna pröfning, upphöjd öfver passionens och egoismens inflytelser, hvarje lidande medborgare, som söker rättvisa, alltid förtröstansfullt vänder sina förhoppningar. Stockholms länsfängelse pen 26 Februari 1849. C. H. G. Löhr. Kongl. Svea Hofrätts utslag i målet är af följande lydelse: Kongl. Hofrätten har de vexlade skrifter, tillika med en af direktören Deland ingifven ytterligare skrift, sig föreläsas låtit; och som, hvad angår den mot klaganderne i målet gjorda angifvelse för sjelfmordsförsök eller delaktighet deruti, all upplysning saknas om beskaffenheten af de droppar, hvilka hustru Deland, på sätt hon erkänt, i afsigt att dermed förkorta sitt lif, den 40 December sistlidet år intagit, samt ehuru uppgifvet blifvit, att de droppar, hvilka, uti en flaska förvarade, blifvit af provincialläkaren doktor Elisson och apotekaren Arvid Granström undersökte och, enligt hvad bemälde läkare intygat, innehållit opii-lösning och vore för helsa och lif vådliga, utgjort återstoden af dem, hvilka hustru Deland skulle aftonen den 3 Januari innevarande år förtärt, sedan hon genom hushållerskan Nilsson fått dem sig tillställde från Löhr, som sjelf samma afton skall intagit sådana droppar, det likväl, då upplyst är, att, efter det hustru Deland förtärt dropparne, den flaska deri de varit förvarade, sedermera under natten till den 4 Januari varit stående utan tillsyn i ett skafferi-rum, hvartill jemväl andre personer haft tillträde och icke blifvit förr än aftonen sistnämnde dag under allmänt förvar satt, följaktligen desto mindre kan, hvad ock Löhr bestridt, såsom lagligen styrkt anses, att de droppar, derå undersökning ägt rum, varit al samma slag med de af hustru Deland och bokhållaren Löhr förtärde droppar, icke medfört någon för deras lif vådlig verkan; Alltså finner Kongl. Hofrätten, med ändring af Rådstufvurättens öfverklagade utslag i dessa delar af målet, det ansvar icke kan hustru Deland och bokhållaren Löhr för försök till sjelfmord eller den sistnämnde och hushållerskan Nilsson för delaktighet i sådant brott ådömas; i följd hvaraf dem icke eller kan åläggas att till apotekaren Granström för kostnaderne vid omförmälde, af honom jemte doktor Elisson verkställda undersökning någon ersättning utgifva; äfvensom, i fråga om åtalet emot Löhr för det han skall uppsåtligen förfarit sin husbondes, direktören Delands, egendom, enär det af Löhr erkända förfarande, att hafva dels uti den af honom vid Ahludden förda bok gjort oriktig anteckning derom, att Fyra Riksdaler trettiotvå skillingar skulle blifvit till bränneridrängen Erik Jansson utbetalde, dels underlåtit att i samma bok anteckna, att Löhr sålt ett skålpund pressjäst för trettiosex skillingar och utborgat 4 skålpund dylik jäst för Två Riksdaler trettiotvå skillingar, icke bevisligen ägt rum i uppsåt att husbondens egendom åtkomma eller undandölja, samt det förhållande, att Löhr icke till direktören Deland aflemnat det belopp Åttatio Riksdaler tretton skillingar sju runstycken, hvilket uti berörde af Löbr förda bok blifvit såsom kassabehållning direktören till godo upptaget, icke heller må såsom bevis om föröfvad hustjufnad antagas, helst emot Löhrs bestridande icke ens visadt är, att samma belopp, innan ifrågavarande mål blef anhängiggjordt, är vordet honom affordradt, och ehuru Löhr erkänt att af 370 rdr, dem ban hos handlanden Rydberg uppburit och hvilka denne sednare i räkning med direktören Deland upptagit, Löhr icke räkning med Deland påfört sig slörre belopp än Ivåhundra Trettioen Riksdaler tjuguåtta skillingar, Löhr likväl, jemte förnekande att han skillnaden emellan nämnde begge belopp Etthundra Trettioålta! Riksdaler tjugu skillingar för direktörens räkning emottagit, enständigt påstått, att sådant skett för hans egen del, samt annan bevisning till vederläggande af denna Löhrs uppgift icke förekommit, än den som innefattas i det af bokhållaren Frans Rydberg i målet afgifne, uti Rådstufvurättens utslag, på sätt ofvan berördt är, omförmäldte vittnesmål Kongl. Hofrätten, med ändring af Rådstufvurättens utslag, jemväl i denna del anser hvad derutinnan emot Löhr förekommit icke kunna för honom till annan påföljd föranleda, än att, då direktören Deland utbetalt till handlanden Rydberg berörde etthundra