Aftonbladet – 2 juni 1849, sida 2

vertygelse. Och jag kan på samvete intyga, att så vidt jag erfarit upplysta personers tanka härom, har jag funnit ytterst få häri vara af någon annan än min egen. Andtligen har man förespeglat svårigheterna för regeringen, ställd i slitningarna emellan det ultrakonservativa och det ultra-radikala partiet. Det parti, hvaremot nationen och tidsandan kämpar nu, är i grunaen detsamma med det, hvarunder hon 1680 och 4772 låg fången. Detta partis elementer äro i alla afseenden dvergar emot de resar, som vid de uppgifna cpokerna förefunnos. Behöfdes, det oaktadt, vid dessa tillfällen annat,! än att regenten och folket handlade i harmoni? Jag blott frågar. Efter hvad jag nu haft äran anföra, får jag öppet förklara, att jag, för min ringa del, förkastar det hvilande grundlagsförslaget, och vidblifver de hufvudgrunder för representationens omhildning, som uti sällskapets program äro uttalade; med de modifikationer, hvartill ett närmare eftersinnande möjligen kan föranleda. Jag beklagar högligen, att ingen af sällskapets utmärktare herrar ledamöter, med mera förmåga än min så högt underordnade, längesedan täckts uppträda för att närmare reda våra inbördes förhållanden. Mig torde ordspråket få lända till ursäkt: man gör så godt man kan, och icke som man vill. Slutligen tillåter jag mig att citera ett yttrande af den utmärkte och berömde doktor Sandberg, afgifvet i Presteståndets öppna plenum sistförflutne riksdag, då det nu hvilande förslaget der förevar. Sedan han i ett utförligt diktamen visat förslagets alla brister, huru det hvarken motsvarade tidens kraf eller nationens billiga väntan och förhoppningar, huru otänkbart det var, att någonsin kunna sammanjemka våra riksdagars stridiga elementer, så sade han: Ett annat 14772 — eller ett annat 4809 lärer väl blifva af nödenr,, och han tillade, hvad äfven jeg af hela min själ och af uppriktigt hjerta tillägger, jag önskar att icke något mera milte blifva af nöden! —— KL