Aftonbladet – 2 juni 1849, sida 2

SRS varseblef den samma hemlighetsfulla förföljaren bakom sig. Clementine, jag ber dig, låt oss gå hem... , . Vänd om, om du vill, men Jag har svurit att följa honom denna natt--sade Clementine kallt. Adele suckade blott resignerande, och båda två följde alltjemt efter de tre karlarne, som nu hunnit upp till Oxtorget, hvilket de gingo snedt öfver och stannade vid de tillskrufvade luckorna af ett litet hörnhus. För fan, sade Ludvig, som lagt örat till springan vid fönstret, bär är mörkt och tyst som i en sakristi... hvad vill det säga?... Ja verkligen... besitta det! sade Alfred, som sträckt sig på tåspetsarne och tittat genom det runda hålet på fönsterluckan. Hvad skola vi nu göra ? sade hans kamrat gäspande, hvars röst Clementine äfven tyckte sig igenkänna, ehuru hon iche kunde påminna sig hvem den tillhörde. Quelle partie prendre, ou se plonger ou se pendre ? sade Ludvig skrattande. Gå hem och lägga sig, tycker jag ... sade Alfred med osäker röst. Nej... vi gå och trumma upp dem i Jacobsgrändn, sade hans kamrat. pHvad är klockan? frågade Ludvig, under det de tre vännerna vände om tillbaka. Nå, gudskelof, nu måtte väl vår vandring lida mot slutet, sade Adele, som med förtjusning såg dem fortsätta vägen hemåt. De voro nu hunna till hörnet af Enkhusgränden, då ett ensamt fruntimmer mötte dem; alla tre stannade genast, slogo en ring omkring henne och ett högljudt skratt och prat nådde de båda systrarne, som äfven stannat ett stycke ifråndm — — o — Skola vi gå hem ännu ? frågade Adele lågt, eller vill du ännu följa Ludvig ?