Aftonbladet – 2 juni 1849, sida 2

sig eller Icke, ty i politiken, Ilksom i strategien, låter sällan på en sednare stund utföra sig, hvad som på en föregående var verkställbart. Också har man i båda dessa vägar sett otroliga effekter ästadkomna då stora talanger häråt lånat sig och varit använda. Lagstiftaren åter utgår från den eviga sanningen, så vidt Gud låter honom här på jorden fatta den, och från den hemtar han de rättsgrunder, hvarpå han bygger sin lagstiftning i alla utgreningar; utan allraringaste afseende på ögonblickets politiska intriger eller machinationer. Alticke anse annat för rådligt än det som är i magtens enskilta intresse och till dess behag, det är Machiavells lära, m. hb. Slån upp hans bok, Fursten, och j återfinnen den på hvartenda blad. Och utöfningen af denna lära, det är jesuitismen. Under förevändning att hindra sällskapets splittring, men i sjelfva verket för att afböja allt yttrande om det hvilande förslaget, har man här anfört den gamla sentensen: concordia tes parve crescunt. Efter mitt förstånd står denna fras i den mening den här blifvit inpassad, aildeles som: Guds fred; yxeskaft. Ty då inom sällskapet visat sig delade tankar, skulle enigheten i sjelfva verket komma att bestå i en inbördes öfverenskommelse att i evighet vara oeniga. Jag vill dessutom ha äran anmärka, att det sällan går an att så der lösrycka bitar af meningar ur auktorerna. Det står icke så hos Sallustius, hvarifrån frasen blifvit hemtad. Der står efter de anförda orden ett comma, och fortsättningen och slutet på meningen lyder: Discordia maxime dilabuntur. Och det är just detta, och detta ensamt, m. h. sem på år och dag ibland oss blifvit uträttadt! Tillites äfven mig att, för denna enda gång, rycka en bit från auktorerna, så vill jag anföra en strof hos Livius, som, efter mitt begrepp, för närvarande förträffligt passar in på allmänna förhållanderna öfverallt i vår verldsdel; den lyder: donec ad ke tempora, quibus nec vitia nostra, nec remedia pali possumus, perventum est; och detta kan öfver allt, och utan att på minsta sätt frångå andan af Livii mening, i fri öfversättning återgifvas så hör: Ja, nog veta vi hvar hundarna ligga begrafna, men, sen j. det och det går inte an för det ech det intressets skull, cch det och det går inte an för den -och den nådig herrns skull c. Af en högt värderad ledamot ha vi längesedan blifvit varnade, att icke förvandla oss i ett blott pratunde sällskap. Jag frågar eder m. h. ha vi på är och dag varit något annat? Och ehuru den värde ledamot, hvarpå jag här syftar, är frånvarande, tillåter jag mig den lilla elakheten att fråga: hyem har här, alltigenom, ändamålslöst pratat mest? Vi ha här, samt och synnerligen, blifvit förebrådde, att i stället att på lediga stunder söka ädlare och mera själslyftande förströelser, så sitta vi med kortlapparna i näfvarna. Ingen beskyllning kan vara rättvisare. Och då jag icke är och med Guds hjelp aldrig blir någon skrymtare, så börjar jag att för min del bekänna, det jag af denna förebråelse är lika förtjent, som måhända någon annan. Men hvadan denna lojhet? Antingen vet jag det icke, eller ock kan ett genomfördt direkt svar på denna fråga här icke lemnas. Men hvad jag bestämdt vet, det är hvad historien öfverallt upplyser om, hvarpå det torde tillåtas mig att anföra ett par exempel för att förtydliga min mening. Nir Napoleon stod i spetsen för fransmännen, så gingo desse till Marengo, Pyramiderna, Austerlitz, Jena och Friedland; när madame Pompadour besörjde Frankrikes angelägenheter, så lefyererade fransmännen slaget vid Rossbach. När gudsfruktan och mandom i innerligaste förening, när Gustaf II Adolph eller Carl XII anförde svenskarna, så marscherade desse främst bland tidehvarfvets segerkrönte hjeltar; när immoralitet och odugligbet, när Fredrik I eller Carl XHI innehade Sveriges tron, så lemnade svenskarne slagen vid Willmanstrand och Ratan. Jag anför militära exempel derföre att desse falla bjertast i ögonen, icke af andra skäl. Börjom derföre, m. h., att reformera oss sjelfva, och då är det ganska säkert att vi icke skola samlas här för att ändamälslöst prata bort tiden, icke heller sätta oss ned för att oupphörligen afstyrka och uppskjuta, det enda sannskyldiga som borde bifallas och uträttas. Jag öfvergår nu speciellt till det hvilande förslaget. Det börjar redan i sin inledning att förorda nödigt utrymme för bildningen och förmögenheten. I hyilken tid, i hvilket land och hos hvilket folk hafva dessa qvalifikationer icke gjort sig af sig sjelfva gällande? Ati genom lagbud vilja bestämma deras företrädesrätt, är att rakt motverka sin egen syft ning, hvilket vore det lättaste i verlden att bevisa. De miångdubbla valsätten och valbarhetsqualifikationerna äro dels offmliga och förnuftsvidriga, dels mångenstädes nära om ej positift overkställbara, men att de finnas i barmoni med allt menniskovärdes uttaxering i riksdalertal, det medgifver jag ock. Förslaget hvilar hufvudsakligen på byråkratisk grund, den vådligaste grund för en nationalrepresentation, och den onaturligaste i känseende til staten, enär de redovisande och de redofordrande hufvudsakligast igenfinnas i samma personer. Just så var äfven Ludvig Filips representation formerad, också i förening med den så kallade bildningen och förmögenheten. Den försvann ock spårlöst, jemte honom; alldeles obegripligt förefaller mig åtminstone, att man, som det vill synas, i ingen mån reflekterat öfver denna verldshändelse. Det är förvillande vidlöftigt, inkrångledt och mörkt; olycksbådande tecken i en grundlag, som måste efter bokstafslydelsen tolkas och der pröfve domaren icke kan och får finnas. I afseende på det hyilande förslaget har här ofta blifvit yttradt: att något är bättre än intet; att man bör ta emot det man kan få. Jag frågar, i anledning häraf: betraktas då svenska nationen uti förevarande fall såsom en skara allmosehjon? Jag vågar tro, att folket underhåller sin regering, icke regeringen folket; jag tror vidare, att regeringen är till för folkets skull, icke folket för regeringens skull. Lika ofta har här blifvit sagdt, att man borde antaga det hvilande förslaget just för att derigenom snart kunna få ett bättre. Föreställom oss detsamma antaget, och att någon, kort derpå uppträdde med projekt till en förändrad grundlag; jo, då skulle man få höra ett vackert läte i det andra lägret! För min del fastnar jag icke på några sockrade räfkrokar. Mig förefaller saken, som om någon sade åt den i bojor efter sin frihet trånande slafven: din belägenhet, min vän, ömmar mig på det högsta; men, följ mitt råd, begär sjelf att genast bli belagd med fyrdubbla fjettrar, sedermera har du säkert hopp om friheten. , AM årga MahaPpe DA 2 att föreslaget är 264