Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 4

I detta afseende vilje vi endast svara: visserligen tro vi, att en församling kan låta sina beslut mogna, genom ärendenas förberedande behandling i afdelningar, samt t. ex. gerom tre läsningar: den ena för att lemna rum åt anmärkningar, den andra för att fatta förberedande ändrings beslut, den tredje för alt rösta öfver hela förslagets antagande eller difinitivt bifall till förändringarne. Men om man ej vill erkänna nyttan af denna enkelhet, så kan man ju antaga, i likhet med det norska bruket — och äfven i det fallet är det nämnda förslaget af Bengt Gudmundsson antagligt — att låta församlingen dela sig i två serskilda fördelningar, som t. ex. kunde kallas folktinget och lagtinget, och som först hvar för sig behandlade målen, samt då de stadnade i skiljaktiga beslut, slutligen sammanträdde för att difinitivt afgöra frågan. Då hade man all den garanti, som behöfdes i formen; ty lemnas ej valen, genom folkets anda och deltagande, de bästa garantierna för dess ombuds duglighet, så finnas inga, hvilka kunna motsvara dessa. Hvad för öfrigt angår allt, som kan afse statsmakternas nuvarande inbördes ställning, tillråde vi, att ej inlåta sig i några andra förändringar, än att församlingens och dess fördelningars talmän eller ordförande böra väljas af dem sjelfva, samt att riksrätten bör utgöras af lagtinget och högsta domstolen, eller, om en domstolens ledamot åtalas, af Svea hofrätts ledamöter. Efter att sålunda hafva öppet uttalat våra tankar om principerna för den efterlängtade nya representationen, afslute vi dessa betraktelser med den önskan, att Örebro-mötet måtte uttala dem, såsom Svenska folkets allmänna önskan — ordna och uppställa dem i en enkel, klar och lättfattlig form, såsom folkets program; icke inlåta sig i detaljer och paragrafering; utan föres:å folkmöten i alla orter, till programmets antagande och petitioners afgifvande; — allt under ett öppet och lugnt förklarande af det hvilande förslagets till ny riksdagsordning oförenlighet med tidens fordringar och folkets önskningar. Det blir sedan regeringens sak att bättre motsvara dessa. — — I Jönköping har en liten tidningstvist förelupit emellan tvenne insändare i Jönköpings Tidning. Vi kalla saken liten, såsom tvist, emedan den ene af de begge kämparne (den förste insändaren, hvilken gifvit anledning till den andres uppirädande) förekommer temligen svag. Tvistens föremål i sig sjelf är vigtigt; och då den rör dessa dagars angelägnaste ämne, eller representationsfrågan, hvilken snart på Örebro möte skall undergå ny ventilation, tilllåta vi oss delgifva våra läsare det förnämsta af diskussionen i Jönköpings Tidning. I M 20 af detta blad hade någon af de ;mycket goda i samhället uppställt ett par frågor, med syftning att afråda från deltagande i val af deputerade från Jönköping till Örebro reformmöte. Frågorna lyda: 1:0 Kan man antaga att mängden af dem, hvilka skulle kunna påräknas såsom ledamöter af ett reformsällskap härstädes, varit eller äro i tillfälle att inhemta den erfarenhet eller de kunskaper, som erfordras för att med någon, ens för dem sjelfva tillfredsställande, visshet och på grunder, för hvilka de förmå göra sig sjelfva eller andra full reda, bedöma lämpligheten eller olämpligheten, nyttan eller skadan af det utaf regeringen framställda representationsförslaget ? 92:0 Om föregående fråga besvaras med nej — som den visserligen sanningsenligt måste — hvad afseende förtjenar väl då en af ett sådant sällskaps pluralitet afgifven opinionsyttring rörande berörde angelägenhet? Och är det ej höjden af lättsinne att, fastän man måste medge att man sjelf ej förstår saken, endast på grund af ett dunkelt tycke eller andras försäkran, vilja med sin röst bidraga till bildande af en dylik opinionsyttring, som, om den i och för sig sjelf är utan allt värde, likväl möjligen skulle kunna inverka vid frågans lagliga afgörande. Efter åtskilligt resonnerande i samma nobla anda, att endast herrar ultras begripa samhällsfrågorna, men de liberale icke förstå den saken, säger den värde ins:n slutligen: I betraktande af allt detta kan insändaren också icke återhålla det omdöme, att det varit väl om den ifrågavarande inbjudningen förblifvit ogjord. Redan om lagligheten af de politiska klubbar, som man gifI vit namn af reformsällskaper, kan tvist uppstå, ännu mer om lagligheten af den beramade klubbriksdagen; och på en tid, då i alla andra länder så rika skörIdar af split, oro, borgerligt krig och elände upphemtas efter det utsäde, som klubbar och folkmöten lemnat, synes det i sanning mera bevänkligt än någonsin att öppna tillfällen till konstituerandet af såaana äfven i vårt land. Af dessa anledningar har det också väckt en temligen allmän uppmärksamhet att finna inbjudningen undertecknad af personer, för hvilka de nu framställda betänkligheterna måste Jhafva legat lika öppna, som för insändaren. Har den skett under förutsättning att regeringens förslag Iskulte af det här blifvande sällskapet understödjas, Iså kan denna förutsättning komma att jäfvas af utgången; och detta är hvad snarast är att förmoda, Iså framt man skall döma af hvad de härvarande Iliberalas organ Jönköpingsbladet och dess för, Inuftsdiskont Götheborgs Handelsoch SjöfartstidIning, en längre tid i sina artiklar antydt; men i Ihvad fall som helst hade det tilläfventyrs förtjent latt besinnas, att hvad embetsmannen förlorar i an,Iseende och förtroende genom att, från den öfver alla ; partier upphöjda plats han bör innnehafva, nedstiga på de politiska meningarnas fäktbana, det kan honom icke ersättas genom några tidningsloftal; äfvensom att det kanhända ej skadade, om något hvar i sin stad, både bjudare och bjudne, bättre erinrade sig den gamla sentensen: . När hvar och en sin syssla sköter, Så går allt väl, ehvad oss mötero I) En ny insändare har derpå i samma tidnings M 21 infört en replik, hvari det, efter len kort inledning, heter: De af insändaren framställda frågor, äfvensom Ihela hans resonnemang, utgå från den förutsättning, att reformsällskaperne bestå hufvudsakligen eller endast af dels lättsinnige pratmakare. och skrikhalsar .lutan ärlighet och vett, såsom agitatorer, och dels lohildade. okunnige och enfaldige personer, hvilka