Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 4

—i — — — -—-——— — O X —X ——— ÄÖ;(;—— XX2X ehuru den ser ut att vara förvänd med afsigt .. . Emedlertid, hur länge Clementine vred ock vände detta bref, som i så hög grad väckte hennes nyfikenhet, brast sigillet, och den unga qvinnan tvekade nu icke en minut att utveckla papperet och låta sina lifliga och giriga blickar öfverflyga dess innehåll. Ett besynnerligt och onaturligt drag, som tillkännagaf, att hon ville visa ett lugn, som hon icke egde, vanställde hennes vackra ansigte efter läsningen deraf; hon räckte det tigande åt Adöle, som läste följande: Dyraste Ludvig! Här sänder jag dig nu den öfverenskomna drägten. Kl. 10 väntar jag dig... du har säkert icke glömt att jag bär en ljusblå domino och en hvit kamelia i schärpet. Måtte jag blott kunna undkomma min man; han är icke så lätt mystifierad, som din lilla beskedliga och förtjusande hustru, eller också är jag icke så skicklig att dölja mina känslor som du... Jag längtar obeskrifligt... Ack! det är en evighet att icke ha sett dig sedan i går ... hvad vi voro lyckliga då! Minnet deraf berusar mig ännu... Och om några timmar är du åter i mina årmar. Din Eleonore. P. S. Jag skickar detta med min tystlåtna och pålitliga Marie. Nå, Clementine, är du nu belåten med din man ?, sade Adele med förebrående röst och vek ihop papperet. Clementine satt stum: hennes öfverraskning hade i början varit större än hennes harm och smärta. Ludvig, den allvarsamme, dygdige Ludvig hade då bedragit henne... det var intet tvifvel om hans lika djerfva som låga och hittills väl lyckade förställning. Alla hennes upprepade oräkneliga sarkasmer öfver hans exemplariska uppförande, hennes lättsinniga önskningar att få en rival, att lära känna