Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 4

Nej låt oss inlägga alltsammans igen, sade Adele hastigt och fattade Clementine i armen; ty en obestämd aning sade henne, att hon borde hindra sin syster från attläsa detta bref. Men Clementine, som nu för andra gången i dag kände en otydlig misstanka uppstå mot sin man, höll biljetten med lågande kinder och ögon upp i luften, för att rädda den från Adele, som redan kastat kläderna tillbaka i korgen. Clementine, du visar en bra barnslig nyfikenhet, sade Adele, bemödande sig att fånga biljetten; kan du icke inse, att Ludvig ämnade göra dig någon syrpris på balen i afton, och komma dit ändå, sedan han först inbillat dig att han skulle bli hemma., Det tviflar jag på; han skulle ämnat sig dit i denna drägt... Ja, hvarför icke! oo opPah! Och det här brefvet?, Irån hans skräddare förmodligen., — Åh, nu miste jag skratta! En parfymerad biljett på rosepapper med gul!dkanter och sigill med dufvor och brinnande hjertan. ..-.i sanning det är då snarare ifrån skräddarens frun, sade Clementine, med ett skratt, som alldeles icke lät hjertligt. Men bur vill du då förklara det här? sade Adele ängsligt. ARR. får jag se al biljetten. Det tycks dessutom endast kunna förklaras på ett sält, att min dygdige herr man har en liten intrig för SsIg . V Och den vill du nödvändigt ha del af? Ja visst! Men, Clementine. .., Denna parfym känner jag igen; det är densamma som Ludvig sjelf mest nyttjar, sade Clementine och vände den lilla doftande biljjetten tveksamt mellan sina fingrar. OÖch stilen — äfven den tycker jag mig förr ha sett,