Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 3

bestämt stridens plats, genom att sända sin armå dit de. helst ville. Den angripne måste gå med sina trupper anfallaren till mötes der han är, det är klart; men angriparen sjelf väljer sin champs de bataille. Hade danskarne, efter de en gång beslutit sig för kriget och stilieståndets uppsägande, raskt gripit verket an, och, 1 stället att låta tyskarne begagna de åtta d:garnes temporisering till truppers införande i hertigdömena, genast satt sin arme öfver till Holstein, så hade danskarne häörigenom vunnit den oberäkneliga fördelen att förvandla Holstein till krigsplats, i stället att Jutland naturligen blef det, då danska hufvudstyrkan förlades till Koiding. Efter Holstein utgjorde fiendeland för danskarne, var det då icke mera skäl för dem att låta krigets lidande drabba detta iand (helst sjelfva dessa lidanden måste blifva ett verksamt medelatt bringa tyskarne till fred), än att låta deras eget arma Jutland utsättas för en ockupations aila eländen? Hvad kunde också hindra danskarne att med hela sin aktiva armå gå på Holstein, när de egde en öfverlägsen flotta för verkställande af denna invasion? Genom intet säkrare medel skulle Slesvigholsteinska stridskrafterna varit tillbakahålina från ett anfall på Jutland, emedan de i första rummet måste försvara sig sjelfva på tysk botten. Men om danskarne blifvit slagne i Holstein! utropar man. Nåväl! är det fördelaktigare för dem att blifva slagne i Jutland? Under supposition att få stryk, är detta enahanda. Hade danskarne med mod och energi ryckt in i Holstein, och utan konsiderationer (efter de en gång beslutit sig för kriget) gått på Hamburg, så hade de sannolikt nog kunnat diktera en för Danmark hederlig fred, innan centralgewaltens spridda trupper hunnit från alla håll samla sig. Men hvad hade i värsta fallet händt af Holsteins utväljande till stridsplats? Att danskarne rönt motgång derstädes, och måst vika baklänges. Detta fall är således detsamma som nu ändå sker; men med den stora skillnad likväl, att om danskarne retirerat i Holstein, kunde de alltid hafva uppehållit tyskarne i södern så pass mycket, att desse ej vågade lemna hertigdömena och skrida till ett anfall på Jutland. Danskarne äro nemligen så uppenbart skicklige i reträtter, att det icke måste vara för mycket antaget, att de genom sina skepps förläggande nära Holsteinska kusten, hvartill de ständigt kunde återföra och rädda sina trupper i händelse af större ofall, men hvarifrån de också ständigt och jemt kunde ånyo landstiga och oroa tyskarne, skulle hafva gjort kriget så svårt för de sednare och så ödeläggande för Holstein, att danskarne blott genom detta (till och med utan vinnande af någon egentlig seger) skulle hafva tvungit tyskarne till fred. Och allt sådant utan Jutlands förderf! Då det är tydligt, att danskarne genom försummande af en så enkel och klok plan för kriget (hvilken plan deremot tyskarne mutatis mutandis just omfattat, då de genast infiyttade striden i hvad som för dem var fiendeland, nemligen Jutland), ådagalagt ett så svagt strategiskt omdöme — utan ifrågasättande af all deras personliga bravur, hvilken vi djupt respektera — så frågas billigt, om svenskarne ega skäl att ställa sina stridskrafter under disposition af ett danskt krigsministerium med de fältherrebegrepp det synes utveckla? Eller skulle svenska hären kanske gå i danska kriget under egen öfverbefälhafvare, oberoende af danska regeringen, och slåss efter egna planer, förmodligen ej så sällan stridiga mot danskarnes? Eller måhända borde sjelfva danska armeåen ställas under en svensk general? Och under hvilken, till exempel? Om dessa spörsmål, hvart för sig eller alla tillsammanstagne, ej äro de lättaste för våra goda, inom kammarvägg så välmenande ultraskandinaver att besvara; så torde äfven de slutligen finna bäst att nöja sig med en skandinavism, sådan som Aftonbladet föreslagit, bestående deri, att Sverige hufvudsakligen gifver Danmark all den diplomatiska hjelp det i sin ställning förmår, men icke utsänder trupper att förstöras för intet, eller utan annan påföljd, än att öka en schism med germanerne, som för oss möjligen komme att slutas med slaviskt slafveri: och hvilket då blefve ultraskandinavismens sista blomningsperiod, samt början till frukternas upphemtning. HÖCTA FTANEN