Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 3

vien, eller till en början åtminstone Danmark (i fall några egna kabinettsförhållanden tills vidare hindrade Sverige och Norge), i syskonförbund med Tyskland, så skulle nödvändigt de ,Stesvigska tvistepunkterna, i och med detsamma reda sig sje!fva, elter förfalla, uppdagade tili sin liteuhet i grunden. Det är en dast så länge danskar och tyskar äflas med att nödvändigt anse hvarann för fiender — ja, om det vore möjligt, för dödsfiender — som det är vigtigt att få bestämdt hvart Slesvig skall hörav; samt om det skall vara provins, eiler phertigdöme. Men hvad vill detta säga, om Skandinavism och Germanism bilda ett ge mensamt helt (detta må då kallas Gothicism, de Götiska förenade staterna, eller hvad som behagas)? Onekligt är, att det slags ultraskandinaviska sträfvande man här i Sverige på ett och annat ställe spörjer, genom den luft det tar sig i några tidningar, arbetar helt och hållet i Ryskt intresse, caktadt personerna, som hänföras af detta sträfvande, förmodligen icke hafva klar insigt derom, eller märka hvarthän saken skulle bära, om den finge gå efter deras vink. Sjelfva den Ryska hjelp (genom hotet i noterna till Preussen m. m.), hvarpå danskarne nu synas sätta sin största lit för Jutiands evakuation, är ett af de närmast till hands liggande bevisen för den sak vi antyda. Eller, hvad tror man väl i en snar framtid skola hända danskarne, om de nu få ryssarne (äfven om någre andre i smått skulle göra desse sälskap) att tacka för sin så kallade räddning, det vill med andra ord säga, för ett fullkomligt söndrande från en folkstam, hvartill de både genom civilisationsfrändskap och blodsförvantskap stå i långt närmare förhållande än till slaverne; oaktadt dynastiska tvister (de Oldenburgska och Gottorpska furstehusens, jemte deras anförvandters, arfstvister) jagat upp schismen med tyskarne ända till nationalhat? Jo, följden blefve, att Danmark, i likhet med åtskilliga andra riken, komme att fastkedjas i det politiska beroende af Ryssland, att det snart vore förvandladt till en dylik slags lydstat derunder, som i förra seklet Krim, och i detta Moldau m. (1. Det är visst sannt, att på andra sidan möter den omständigheten, att Tysklands outredda skick synes göra ett statsförbund dermed vanskligt. Sådant kan gerna sägas. Men detta kaotiska tillstånd är icke möjligt alltför länge, och man kan utan fara förutsäga, att, på de Europeiska ideernas närvarande ståndpunkt, måste det slutas till frihetens fördel. Afven just derföre att Tyskland, såsom enhet med en centralstyrelse, för närvarande är problematiskt och oenigt med sig sjelf, måste det vara desto mindre farligt att i förbundsväg ansluta sig dertill; emedan en svagare alltid har mera att säga bland svaga och oeniga kamrater, än i ett sällskap af starke och endrägtige, hvilka skulle kunna nedtrycka ankomlingen, i fall han vilie höja sin röst alltför mycket. Vi veta nog, att tanken på ett statsförbund mellan Danmark och Tyskland ännn är temligen tidig, emedan ett gammalt agg blifvit upprätthållet och flitigt underblåst emellan de begge grannfolken, alldeles på samma sätt som ett dylikt, äfvenledes gammalt och djupt hat egde rum mellan svenskar och danskar, ej längre tillbaka än för ungefär tjugu år sedan, då det på en gång försvann så lättvindigt, att det nu, blott ett par decennier efteråt, skulle anses nära nog för ett sacrilegium att tala om så mycket som ens den ringaste förargelse mot våra kära bröder på andra sidan sundet. Så litet betyder vreden mellan folken, så fort ej deras herrar sätta dem i håret på hvarann. Tror man ej, att det för närvarande så illustra hatet mellan danskar och tyskar lika lätt skall kunna uppgå i rök, om ingen dynastism vidare finner sin fördel i att blåsa på lågan? Utan tvifvel. Och tror man icke, att om någon dag i framtiden ej blott Danmark, men äfven Sverige och Norge, skulle ansluta sig till samma stora Götiska statsförbund, med England och Frankrike till sidostöd, Nordiska nationen då kunde tala ett högre språk i Europa till den allmänna civilisationens väl, och derjemte för egen del intaga en lyckligare och starkare samhällsställning , än om Skandinavien, under äflan att utgöra något alldeles eget för sig, mellan Ryssland och Tyskland, blifver liggande som en pygmå hopkramad af tvenne jettar (den slaviske och germaniske), och då, oaktadt allt skryt om sjelfständighet, i grunden beherrskas af endera, och kanske företrädesvis af den sämste. Innan vi afsluta denna artikel, må det tillåtas oss att ställa ett litet sidospörsmål på dem al våra konfratrer, som icke, likt oss, nöja sig med ett diplomatiskt slut på danska kriget, utan framför allt önska duster, och dem ju blodigare, desto bättre. Frågan är denna: hvad skall man tänka om danskarnes eget sätt att föra sitt krig? Och bör icke detta komma i betraktande vid svenskarnes beslut att på ett eller annat sätt uppträda? Det fordras, såsom vi tro, icke stort strategiskt förstånd, för att först och främst begripa, det danskarne vid kampanjens början detta år kunnat öppna fälttåget med en vida fördelaktigare plan än den de valde. Man bör nemligen påminna sig, att då det var danskarne, som uppsade stilleståndet och således måste anses hafva betänkt sig på ett krig, med hvad ee AA La JAnEg Il Jens a An og ÅT AA bbÄAaN?öGn