Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 3

nytt lif... jag skulle bli förtjust att känna svartsjuka... att få något att hämnas, att förebrå, att förlåta denne den oförvitligaste och odrägligaste af alla äkta männer... Clementine! Clementine! sade Adele bekymrad, men hejdades i sin tilltänkta straffpredikan af steg och röster utanför salongen. Dörren öppnades och den hvarom de båda systrarnes samtal handlat, automaten, menniskan af ved, den hederliga Ludvig) — som hans hustru så spefullt uttryckt sig — inträdde. Det var en lång bredaxlad karl, med ett snillrikt och intressant ansigle, som icke tycktes göra skäl för något af den förtretade Clementines epileter, churu en viss tankspridd långsamhet i hans rörelser och uttryck gaf någon anledning devtill. Ifan var åtföljd af en liten vacker och Hiflig seignör, som i allt syntes vara hans motsats. Spenslig, fin, med hy af karmin och blyhvitt, och ytterst elegant klädd, tycktes bar ha hoppat fram ifrån planchen i en modejournal, Ludvig nickade åt sim svägerska och gick fram till sin bustru, som utan att besvara hans vänliga tilltal, steg npp, vände sig ifrån honom, fattade klocksnöret öfver soffan och ringde. Hvad är det för grannlåt du petar ihop, Adele?, sade Ludvig med vänlig och godmodig röst, och utan att synas märka Clementines trumpna min, böjde han sig ned och såg flygtigt på Adeles arbete. Kanhända någon prydnad tll balen i afton? sade den Nilla vackra herrn frågande; det blir en charmant tillställning, jag önskar blott att jag kunde sätta ett pansar öfver mitt bjerta, så väl som öfver mitt bröst, för alla de förtjusande fiender till dess lugn, hvilkas skön-! het skola göra chock derpå, fortfor han muntert. ,Ja det är sant, Alfred skall vara riddaren