Aftonbladet – 29 maj 1849, sida 2

mot snöfjellens rygg, och vintern är sträng och lång. Men det är Wermland ändå. Med eld röjde kung Olof Trätälja först upp landet, eld brinner alltjemt uti jorden der, flammar ur masugn, glöder på härd, gnistrar ur smedjan der jernet hamras, medan snön täcker markerna. Eld lefver ock i folkets lynne, i deras lif, deras sång, deras dans. Väl går polskan — Sverges nationaldans — raskt i Upland och Södermanland; väl har den sina egna lynnen och vändningar och hvar och en af Sverges provinser, och för Nerikespolskan, Salingen, fordras ett stadigt hufvud; men Wermlandspolskan, men Jössehärads-polskan, den kunde uppkomma blott i Wermland; den kan dansas blott af Wermländningen och Wermländskan, han svängande sig upp till taket, stödd på hennes arm, hon buren af hans, som i en hvirfvelvind. Det är vikingalynnet i dans. Och rask och liflig är musiken till dansen, som en klar vinterdag, när furorna susa vid skummande forsen, och jernsmedjans hamrar slå takt. Eld är — och var förr mer än nu — uti umgängeslifvet inom provinsen, der gästfrihet och gästabud är dagens lösen. De vänliga, goda Wermländskorna få aldrig upphöra att välkomna och undfägna. Det lefver i denna natur — som Geijer kallat en skärgård, kastad midt upp i skogen — på dessa holmar och näs, der björkar susa, vid sjöarnas och celfvernas stränder, ett eldigt, ungdomligt och poetiskt lif. Kärlek och sång synes hemma der. Och der hade Sverges tvenne eldigaste och ädlaste snillen och skaldenaturer, Geijer och Tegner, sina barndomshem. De föddes i Wermland som detta lifs, denna naturs utslagns blommor. De buro eld derifrån ut omkring verlden med Sverges namn, de tände den : sina landsmäns hjertan för forntidens minnen för det evigt sköna, för allt stort och godt Som Klarelfven, hvilken upprunnen ur fördolda källor genomströmmar landet, än med forsar, än med tjusande lugnvatten, allt mer utbredande sig, sökande hafvet — så var de ras lif, väl på olika banor, men i målet ett Hvadå som gaf dessa mäns snille dess välgö