Aftonbladet – 26 maj 1849, sida 2

ande, mäktiga vatten, och far på floden, melan tjusande stränder, förbi Trollhättefallen, ch sedan vidare floden utföre till Götheborg. Jetta önskar jag dig. I Westergöthland lefva gamla slägter med samla minnen och patriarkaliska seder, så i verremanssom bondehus. Westgöthen älskar lessa, älskar sagorna och sångerna, och ett orgfritt, makligt lif. Han sköter illa sin jord, vårdslösar sitt välstånd, blir lättare fattig än sik. Naturens kontraster äro stora inom lanlet. Man ser der Vettern med sin krans af sköna slott och parker, och den vilda Trollbättan, den bördiga Vestgöthaslätten, den rika Guldkroken, och hedarne, Svälterna kallade, ned mot Halländska gränsen, der man inga boningar ser, inga lefvande varelser finner, utom små trasiga, solbrända gossar, som uppstiga här och der på ljungheden, vallande några magra får, och blåsande på vallhornet några melankoliska toner, alltid desamma. Stora äro ock kontrasterna emellan de menniskonaturer, som Westergöthland fostrat för det gemensamma fosterlandet: Forstenaslägtens män, de tappre krigarne Anders Lennartson och Lennart Torstenson. Ablströmer, stor i fridens värf; Torbern Bergman, Berzelii föregångare, hvilken redan som barn sökte utforska tingens: grundämnen, och brände upp kroppai för att undersöka deras aska; Kellgren, der klare: vitterhetsidkaren och kritikern; Lidner med sin sönderslitande, men storartade sång Svedenborg, andeskådaren, vidunderlig i lär dom och i drömmar. Och vid Axevalla hec satt nyss en sångmö så täck och diktade mec