Aftonbladet – 26 maj 1849, sida 2

te som i träffande likhet förena alla linea menter. Hvarje nation har något hufvudsakligt eget i karakteristik. Möt t. ex. en Engelsman hvar som helst — vid Niagarafallet eller å toppen af Pyramiderna; djupt i Saltverksgrufvan eller högt uppe i fjellen — vore han än så mycket förställd af utländskt sprättmakeri, förklädd i blus-drägt eller ernst-maneri, — allt nog, han käns igen, långt förr än han talat oss till. Nästan samma förhållande med Fransmannen, — men nedslående att ej kunna påstå samma regel gälla hvarje Svensk man. Sverige eger dock tvenne egendomliga karakterstyper, på hvilka ordspråket les extråmes se touchent kunde tillämpas; — det gammaldags aristokratiska och det bland Sveriges allmoge, hos Dalfolket kanske renast markerade nationela elementet. Uttrycket ,Adel, såsom innebärande ett framåtskridande ur råhetens mörker, den andliga förädlingen, likakasom i minnesstoderne, genom några få, representerande hvad hvar och en af nationen kärast skattar — sin ära, sina minnen — de ädla Svenska drag som adlades af förfädrens bildning i vett och vapen, hafva uppspirat ur Nationens egen stam, ur dess innersta rot; och likasom Svenskhetens hela skaplynne helst träffas i de gamla slägterna, möter man likaså i den oförderfvade allmogens drag ett uttryck af högsint allvar, detta redbara och förtroende-väckande, hvars prägel hos ingen annan nation torde återfinnas så allmänt som bland Svears och Göthers yfverborna ättlingar. Denna blick ur hjeltens öga Detta elddrag af det höga Som gaf verldar lag. Den uppfattade också Hjeltefurstens siare-blick, då han första gången mätte sina svenska krigares leder, och i hänryckningens visshet utbrast: Avec cinquante milles Suedois je ferais la conquete du monde!n Likasom hvarje ort och naturtrakt eger sin egendomliga karakter, lika så finner man alla städer och dess olika trakter förete en i afseende på dess invånare nyanserad fysiognomi. Skillnaden mellan Roms nuvarande befolkning och de på andra sidan Tibern boende s. k. Trasteverinarne är lika egen som de olika typer Pariss flesta qvarteår, ja sjelfva Stockholms Norr och Söder stundom framställa, ofta verkliga antipoder. Vi frapperas af det karakteristiska då vi öfverskåde en amalgamering från alla de olika stadsdelarne, t. ex. då Söndagsparaden passerar Norrbro; med en aldrasom fröken-finaste lilla dragning på näsroten benämna vi denna folksamling slätt och rätt Söndagspublik,. — Men den uppmärksamme åskådaren, som förstår afskilja det gentilt råa elementet från de mera solida beståndsdelarne i den lifliga tableaun, som en folksamling i allmänhet framställer, finner der typer från kanske alla Sveriges provinser, karakterer af dess olika samhällsgrader, likasom ett välordnadt bibliothek i alla vetenskaper, framställande väl inbundne pragtexemplar af allehanda godt folk. Så återfinner man äfven kloth-banden, representerade af den i sin glans hofveIrande kalikå-racen, som i kraft af vigilans och skräddar-medgörlighet, låter gå unnan för unnamn, — tills de en vacker dag med knalleller nall-effekt försvinna från både, Balsalar, Promenader, — Norrbro och andra de Svenska Lejonens experimental-fält. Hvem skulle ej i det lifliga och glada hvimmel en samling af olika menniskoklasser föreIter, med någorlunda sakkännedom, finna något eget, ofta dystert, i en dylik maskerad af glädje och sorglöshet? Ty tanken kan ofta Iförjaga nöjet som anblicken skänker. I hvarje lupprymd samling man öfverskådar finnas väl Ifå, kanske inga som icke hafva någon lidelse, Imången, äfven nöd och brist att omärkbart beIkämpa? Huru många deribland till skenet laktningsvärda, huru många narrar och lycksökare, ödmjuke inför de store och högdragne bland sina likar; och likväl märk, huru allt så småningomn, både skönhet, dårskap och elände om hvartannat, går att försvinna under den torfva de så tanklöst trampa, att öfver förgångne generationers grafvar lemna rum å skådeplatsen för städse nya uppsättningar af Lifvets Komedi! (Slutet följer.)