Aftonbladet – 26 maj 1849, sida 2

igten: sällan mycket uttryck i anletsdragefi.t ;å hade de äfven masken på teatern. Mimikln om ej i fråga. De lade ej den vigt på miniken som vi. Ansigtet förrådde derföre ej,li vad själen tänkte och kände. Det var enjs omersk dygd, att icke förråda sin smärta el-la er svaghet,. Afven den svagaste ville äga såll nycken styrka, att han ej i anletet utsatte enll skylt af sin egen vekhet. De starkare, aktival!l idelserne likaså. De bodde i själen, yttradelr ig i handling, men ej genom miner. 6 Vi hafva betraktat grekerne som den gamlal: verldens idealister. Romarne åter voro blott!s och bart realister. Skillnaden uttalar sig bäst i de plastiska konstverken. Grekerne, som in allt hyllade skönhetsprincipen, grundad på en!! oaflåtlig sträfvan att utveckla bildningeni dess!1 högsta potens, skapade sina gudar, efter egen: afbild, och smyckade templens friser, metoper1 och gaflar med skildringar ur religionen, my-ls then och hjeltesagorne. I porträttstatyernell togo de första steget till historik och samhälls-! skildring,. Men äfven häruti rådde alltid ide-; let, hvilket man t. ex. kan se å Alexanders: porträtter, såväl å de Elginska basrelieverna, som å mosaiken Alexanderståget, derå hjeltensl( drag alltid finnes omvexlande, idealiseradt fram-: ställdt. Grekernes konst lefde i mythen. ; Hvad sålunda grekerne ej kunde åstadkom-l! ma, utan att derjemte uppoffra sin egendom-: lighet, — detta gjorde romarne, och de måstel det — för att åter karakterisera sig sjelfva.!1 Så vardt konsten öfverflyttad från myth tilll. historia, från det ideala till det verkliga, det! personligt karakteristiska. Det var ett fram-I åtskridande, som, likt alla sådane, ej kan utan uppoffring åstadkommas. Som menniskan är, så blir ock hennes be-l grepp om konst. Hvad hon högst anser, mest värderar, vill hon hafva åskådligti bild. Rom hade tillegnat sig gudar, men de kände deml ej. Deras egna voro endast förståndsbegrepp, likaså deras mythiska traditioner. I en af röfvare bildad folkstam, kände nationen ingen stolthet af sina anor, det var dem nog, att lefva i det närvarande, helst då de kufvade verlden. Först då de kufvat Grekland, och kunde befalla öfver dess konstfärdighet, fingo de en inhemsk romersk konst, ty de bestämde då, — deras smak nemligen, hvad som skulle föreställas. Detta tyder med få ord begreppet om verklighetens prosa, realismen, — hvardagligheten. För att nu återkomma till hufvudämnet för denna afhandling, ansigtsuttrycken, må det tillåtas någre iakttagelser, som i fysiognomisk hänsigt allmänneligen kunna kallas hufvudsaklighetern. Mahommeds lära förbjuder menniskoafbildningen, af det skäl att dylika fordra en lefvande själ, den de anse för konstnären omöjligt skapa i sitt verk. De hafva i ett afseende rätt. Hvad hjelper all akademisk färdighet, god teckning, bländande kolorit — om en bild saknar själ, uttryck, individualitet? Vi hänvise till så många förmak och familjegemaker, der ättefädren ända till det nygifta paret ömsom ses paradera i vederbörlig helgdagsutstyrsel! Väl träffade äro de flesta, men huru sällan träffas bland mängden något mästerligt, några Södermarkare, der själen lyser fram ge nom duken? Vanligast skådar man idel martyrer, af seanser pressade både gula och blå, med en blick antingen så gudsnådelig, eller en hållning så respektabelt hotande, att man ovilkorligt erinras om de i sal. Sparrmans resa förekommande illustrationerne: en hufvudman från Otaheiti och en qvinna från Vänskapsöarnenr! Uti hvarje ansigte skiftar något ömsom af engel och djur (homo). Konstnären måste frammana engeln — i motsatt fall blir ett porträtt — otäckt likt, som man säger. Porträttet, bilden, bör i likheten förena karaktersuttrycket, såvida det skall göra anspråk på konstvärde. Också kallar Aristoteles målaren Polygnot, en ethograf, derföre att han i sina bilder visste uppfatta det karakteristiskt ädla hos hvarje individ. Filosofer, medici, till och med kockar, anse alla hjernan vara sjelfva qvintessencen för allt hvad hufvud heter. Månne icke detta påstående är något för absurdt? Aro icke ofta t. ex. de mest föterade societetslejon, hufvudImän och dylika, ända till dessa beskedliga menniskor, som gerna äro sedda af alla och frukltade af ingen — allt hufvuden med den minsta portion af hjerna? Tag bort alla oroliga brushufvuden, eller alla menlösa fårhufvuden, huru skulle det väl gå med nutidens alla driftiga bestyrelser, församlingar, permanenta och provisoriska utskott? Tag bort alla familjehufvuden eller capita, hvart toge t. ex. Englands mäktiga aristokrati och följaktligen kaitalerne vägen? Och den tomma hufvudskalle, som hittades då konung Tarquinius Priscus lgrundlade Roms borg 139 år före Christus, Iden gaf ju ;namn, heder och värdighet åt verl-Idens stoltaste fäste Capitolium, —? Nutidens .lättsinnige drifva med tomma hufvuden: våra förfäder visste värdera dem bättre, de drucko ur dem, — ej vishet — rhen mjöd, och benämningen skål, som deraf uppstått, tillämpar vår tid åter på det lika tomma, som för Sve Irige egendomliga bruket af s. k. brorskålar. Om vi nogsamt betrakte Skapelsens mång, fald, huru eget allt, från minsta löf till oänds ligheten af anletsdrag, hvar finnas väl tvenne, fullkomligt hvarandra lika? Låt vara att man får se tvenne näsor af samma, om än stun-(dom något förblommerade architektur — eller -Jatt tvenne munnar på en tum hafva samma 1 bredd, eller tvenne ögon — kanske rätteligen -Ifyra som icke positivt motsäga hvarandra