Aftonbladet – 26 maj 1849, sida 2

vackra — dettå sednäre kan, det förra deremot måste behaga. Väl indelas det sköna i kroppsligt och andligt, men egentligen finnes blott en skönhet, den från själen utgående, den andliga, psychiska. Ett skönt föremåls betraktande verkar upphöjande, förädlande, antingen detta tillhör det bildsköna, konkreta, eller det abstrakta, nemligen idealet. Källan för uppfattningen af det sköna i allmänhet ligger i smak, parad med fantasien. Den bildar förmågan att af de spridda delarne sammanbinda ett helgjutet, den ser i daggdroppen perlan, i hvarje blomma det underbara, och förenar i tingens åskådning, ideen, källan för allt skönt, Gud sjelf. Denna tanke finner i allt en bestämmelse, den förskönar föremålen, och hänvisar allt den plats, hvarunder det, i sin rätta dager sedt, kan och bör njutas. Fantasien tillkommer alla, ty på djupet af hvarje menniskosinne bor smak och känsla; då dessa väckas uppstår fantasien, ren och förädlad; likaså kunna de intellektuella krafternes upparbetande genom bildningsprocessen gifva åt de mest hvardagliga fysionomier — ja, de råaste anleten så småningom vinna ett förädladt, helt och hållet nytt uttryck. Derföre är fantasien en Lethesflod, hvarur menniskoanden dricker glömskan af tingen, och hemtar nytt lif — en memnonsstod, hvarå sanningens sol anslår i dofva ljud aningen om det högre lifvet — en vattenspegel, hvarå den minsta sten genom beröring bildar cirklar, utgående i oändlighet. Om wi till en början betrakte antiken, hvaraf härrörde väl dess förklarade lugn, dess ouppnådda enkelhet och ädelhet i allt, så i form, som uttryck? Jo, grekerne voro så till sägandes uppammade i poesi, af det slaget nemli-l: gen, der fantasien städse återfinner sitt ideal il verkligheten, och derföre kunde framställa samma i former, som verkligen existerade; ty li då poesien, som, varande en sammangjutning af ideal och verklighet, låter vid jordiska före-l måls betraktande, äfven tänka sig desamma l. i öfverjordiskt förhållande — då har man upprinnelsen till antikens väsende. Allt hos grekerne var sålunda poesi, både land, gudar och menniskor. De lefde i menniskoslägtets vår, städse evigt unga. Ingenting var dröm, ty verkligheten var poetisk nog. Deras karakter uppvällde ur en herrlig naturs klara, friska källa; menniska och skald voro ett, ty i omgifningen låg både stoff och form för digten. Det oförderfvade skönhetssinnet framlyste i allt, det sköna stod främst, det thronade öfver allt annat, menniskans skönhet förgudades efter döden, skönhet var lifvets gåta. Då nu detta sköna öfverflyttades i konst, blefvo dess alster naturligt sköna, ty naturen var städse till hands, och dess verkan på fantasien måste blifva så mycket renare, ju olvungnare det sköna framställdes i ett konstverk. Det var likvisst blott då för tiden detta gällde, ty konstens genius var fri och bodde bland gudarne, utvecklande sina ideer i deras himlaglans, och svingande sig upp öfver Helikon och Parnassus, till odödlighetens rymder, — då nutidens skalder och konstnärer dväljas i kammaren, med sitt visserligen anborna, men dock i längden af brödbekymmer uttråkade ideal. Grekerne kände ingen död natur, deras fantasi skapade mythen, och enltgt densamma egde alla elementer ett förborgadt odödligt väsende. Poesien blef sålunda en majmorgon i sol och blommor. Hellas folk representerade sig i konstnärerne, ty konstens anda genomträngde allt, konsten var deras andra jag. Mellan det timliga och himmelska låg ingen död, blott en I förvandling — och de ansågos gudarena. Derföre i 74 i AV MM —— m— juu FP) —— AA AR LA — GG —— —ttt J som ropen, det är ingen, Ingen själ, fördold i tingen, Allt är stoft, ej mer. Dårar! blott till källan stigen, Sen ert anlete och tigen, Rodnen, höljen er. Ty sitt högre ursprung kan menniskan, skapelsens krona, om än aldrig så lågt fallen, aldrig förneka. Anletet, själens stumma språk, känner åter sitt varde, allt ifrån den dagen Då menniskan ur gruset Hof sitt anlete i ljuset. Och funnos inga lidelser i verlden, skulle själen städse återspegla sin afbild. Då nu ingen obevakad rörelse uppkommer i själen, som icke äfven blir synlig i anletsdragen, då blotta tankan kan lika mycket förädla, som omärkbart s)fräta; så uppstår det fula, syndens och dödens t härold. . Bland studier af tingens och vetandets rika skatter, utgör den ej minst underbara, den i inga böcker inhemtade, men i oändliga omvexlingar, skarpsinnigheten inledande labyrint, som kallas menniskokännedom: grundad på fysiognomien, ger detta studium en fördomsfri forskare ett rikt fält af iakttagelser. Det gifves anletsdrag som åren aldrig förändra; friskheten, färgen och det lifliga behaget försvinna väl med ungdomsåren; men då skönbeten består i formen, i dragens ädelhet,i uttryckets renhet och värdighet, vare sig hos man eller qvinna, kan utseendet visserligen förändra sig under olika lefnadsåldrar, men skönheten aldrig helt och hållet förgå. Hos forntidens folkslag var individualiteten t starkare, hos de moderna deremot personligheten. Den förra berodde på sinlig energi Iden sednare åter på det tydliga medvetandets: lenergi. Då vi uppmärksamt betrakte antikens mä sterverk, återfinne vi således hos alla en ge mensamt rådande anda af ädelt lugn utan slö olhet, lefnadsglädje utan miner, värdighet utar nåstelhet. På samma sätt visa de antika mål: : ningarne i Pompeij en slående typ för alla an Or mms re RTR TSE EERO SNITTET EE KATSO )