Aftonbladet – 19 maj 1849, sida 2

Bernhard. .. älskade Bernhard! Du är ju oskyldigp.. . stammade hon, nästan konvulsiviskt; du har ju inte suddlat dina händer i hjeltekonungens blod ... icke kastat lott om hans lif... Bernhard! säg blott ett ord... du är ju oskyldig ? Brottslig! svarade Örnstedt doft. Brottslig,, återljöd det, som ett echo från Bernrhards läppar. Förstenad, likblek, stod Elisabeth, liksom fastlåst vid golfvet, med öppen mun, med halft upplyftade armar. Anblicken af denna förtviflans bild återgaf Bernhard besinning. Den förlust, han var på vägen att göra, var för stor, alt icke försöka att bekämpa... Han kastade sig för hennes fötter. Elisabeth! Jag vågar knappt anropa din förlåtelse ... men, döm mig ej ohörd ... jag är mera olycklig, än brottslig. Mekaniskt vände hon sig bort. Tala!, svarade Örnstedt, och den gamla kärleken till en krigare, som från sitt åttonde år följt honom, rörde sig i hans hjerta. Vid sin fars ord vände sig den bleka, nästan liflö bilden åter till Bernhard .-.pTalal befallde generalen ännu en gång. Välan! jag vill begagna denna tillåtelse, som så ädelmodigt skänkes mig, icke att bemantla mitt brott, men att visa det hvarje annan i min ställning kanhända felat som jag. Min Elisabeth! jag är ej född till det obetydliga namn jag bär; min börd är jemngod med de ädlaste slägters, och bland mina anherrar räknar jag furstar. Vid Lifflands intagande qvarstannade en svensk anförare, betagen af kärlek till en inhemsk furstinna, och hon blef hars gerål. Från dem härstammar jag. Deras ätt blom. strade, och Sveriges konungar belönade deras tjenster, ädel