Aftonbladet – 10 maj 1849, sida 3

Men vägvisaren gick vilse. De kommo i en brant oc sned backe; en af bärarena halkade och föll, båren stjelpt åt ena sidan, kroppen hvälfde öfver bårarmen -.. Carlberg höll väl genast emot liket, men det var för sent... hatt, peruk och kappor hade fallit af. Månen lyser ej blott lyckliga älskande, utan kastar äfven sitt sorgliga, medlidsamma skimmer öfver brottens och olyckans fasansfulla uppträden. Jesus Christus! hördes med en mun de bestörta soldaterna utropa. Det är kungen! Och denna klagan ljöd så mycket bemshare, som toll djupa basröster utstötte den. Vår kung! Vår far! .. Hur skall det gå med oss? och tårar flödade ur ögon, som sedan barndomen aldrig utgjutit sådana. i Kamrater! sade Carlberg, sjelf rörd, det anstår oss icke att tjuta som qvinnfolk, låt oss som karlar bära den olycka Gud skickat oss! i Gud skickat oss?.... upprepade en grånad krigare ,Gud skickar inte sådana olyckor,. Kungen skjuten ? hördes någon sisa, som kastade sig ned vid båren. Gud förbarme sjgln Ja, Gud förbarme sig... tänkte Carlberg ... förbauna mig, blir inte det här bra... jag kan få hit hela armeen. Soldater! sade han högt. Tror ni inte att jag med lika stor sorg känner den förlust, vi gjort? Men nu måste ni lyda!.. Vill ni att kungens lik skall stå här under bar himmel? Fort, framåt marsch ! Broms hade kastat sig på knä, och kysste kungens hand. Carlberg befallte, svor, men det hjelpte icke. Det förundrar mig,, sade han omsider till Broms, att förarn inte har mera begrepp om krigstukt, än att, i stället för att tillhålla karlarne att göra sin skyldighet, ni så sodt som uppmanar dem till olydnad. Fort, och den som ;reskas, skall i morgon dömmas och skjutas. Förarn betraktade Carlberg så skarpt, alt denne skifade färg, och vände sig derefter till soldaterna. Kamrater! sade han. Förolämpen ej den aflidnes ninne med olydnad. Tänken om hans själ omsväfvar oss, wur skall han icke vredgas, han, som fordrade ovilkorlig ydnad? Den befallande får sedan svara för hvad han be