Aftonbladet – 2 maj 1849, sida 3

Article Image
ket bör förrättas uti cell, intilldess annorledes kan varda förordnadt. Här lemnas således ett nytt tillfälle till erfarenhet huruvida cellfängelse må vara af vådlig beskaffenhet då det fortfar längre tid. Denna ransakning erinrar ock om den oefterrättliga långsamhet, som eger rum i brottmålslagskipningen. Oaktadt den anklagade redan vid första förhöret i Augusti månad 1846 erkände sin brottslighet, behöfde myndigheterna för bedömande af densamma mera än två och ett halft år! AN afskräckande egenskap hos ett straff tillintetgöres, enär såsom här, både den anklagade personen och den begångna gerningen hinna råka i glömska innan tillämpning af straffet ifrågakommer. Väsentlig rättelse af förhållandet härutinnan kunde likväl tillvägabringas äfven utan förändring i lagarne eller djupgående reformer. Långsamheten i lagskipningen kommer egentligen af sjelfsvåld hos underordnade samt brist på allvar hos chefer, som låta hvem som helst bekläda domareembetet i första instansen utan att ens der egna någon uppmärksamhet åt de unga männens beteende. — Uti det vidtberyktade målet mellan mamsell Sager och fanjunkaren Möller afkunnade kämnersrättens tredje afdelning den 3 April följande: Utslag. Emot förre fanjunkaren Gustaf Adolf Möller har af Sophia Sager blifvit angifvet, bland annat, att Sager, som uti Juli månad sistlidet år under något mera än en vecka vistats hos en i samma hus, der Möller har sitt hemvist, boende qgvinna vid namn Johanna Maria Ström, hvilken bestridt städning och uppassning hos Möller, blifvit måndagsaftonen den 24 i ofvanberörde månad uti det af Sager jemte Ström bebodda rum af Möller tillfogad en svårare misshandling, hvilken bufvudsakligen skall bestått deri att Möller dels gifvit Sager åtskilliga slag i ansigtet, deraf till en del åkommor skola följt och omkullskuffat henne, dels våldsamt tryckt på hennes bröst och hals, dels med ris piskat henne å armarne och i följd af hvilken misshandling, som uppgifvits hafva fortfarit under fiera timmar, Sager skall flera dagar varit svårt sjuk; och emedan berörde angifvelse vinner stöd dels af den omständighet att, efter hvad Möller erkänt och ett vittne kyparen Carl Wilhelm Hagert intygat, ordvexling nämnde afton förefallit emellan Möller och Sager samt Möller dervid tilldelat Sager tvenne slag i ansigtet, dels deraf att i målet afbörde vittnen berättat: Medicine doktorn Johan Brisman, mamsell Johanna Odelius och badareeleven Johan Leonard Sundblad, att Sager, hvilken efter hvad upplyst blifvit, klockan omkring sju tisdagsmorgonen den 23 Juli lemnat sin ofvanberörde bostad och klockan omkring elfya samma förmiddag, för att söka läkarevård, ankommit till doktorn Brisman, hvarest kort derefter vittnena Odelius och Sundblad infunnit sig, vid nämnde tillfälle befunnits nyligen hafva undergätt en svårare misshandling, hvilket visat sig deraf, bland annat, att Sager, som synts vara ganska sjuk, haft blånader i ansigtet och å armarne samt svårighet att andas, deröfver hon ock klagat, med uppgift, att den henne öfvergångna misshandling blifvit henne tillfogad af förre fanjunkaren Möller: Doktorn Brisman och mamsell Odelius serskildt att å Sagers armar vid tillfället iakttagits strimmor, såsom efter piskning med ris och att hon haft svårighet att svälja: mamsell Odelius, att Sager stundom då uppgifvit konvulsiviska anskri: badarecleven Sundblad att Sager, som vid det omvittnade tillfället blifvit af Sundblad åderlåten, redan före åderlåtningen svimmat samt att hon haft konvulsioner, och doktorn Brisman af hvilken ett af honom den 7 Augusti sistlidet år utgifvet läkarebeyis angående Sager är vordet åberopadt, att Sager äfven haft tvänne blånader å venstra benet och klagat öfver ömhet på hufvudet och stark hufvudvärk samt att hon under mera än en veckas tid fortfarit att vara sjuk i följd af den henne öfvergångna misshandlingen: samt badareämnessvennen Johan August Walter, att Sager, som en dag i början af en vecka uti Juli månad sistlidet år klockan omkring åtta på morgonen infunnit sig å badaremästaren Ramströms rakstuga, dervid befunnits hafva blånader å ena armen och en blånad vid yenstra ögat samt klagat öfver trycking å bröstet och att hon föregående dag blifvit af förrbemälde Möller slagen; ty och då, enkan Maria Carlssons vittnesmål att hon, då Sager ofvanberörde morgon aflägsnade sig från sin bostad i det af Möller bebodda hus, cj förmärkt något som utvisade att Sager blifvit misshandlad, ej tillintetgör den sannolikhet, som företer sig att Sager icke undergått den omvittnade misshandlingen och erhållit de omnämnde åkommorna sedan hon lemnade sin berörde bostad; men Möller förnekat att han vid ofyanomförmälde tillfälle annorlunda våldfört sig emot Sager, än att ban, på sätt förberördt är, tilldelat henne tvänne örfilar, utan att åkomma följt, pröfvar kämnersrätten, som utan afseende lemnar Möllers invändning, att då han skall af barmhertighet låtit Sager få vistas i Möllers hus, och under tiden bestått henne föda, Möller borde anses hafva ägt husbonderätt öfver henne och i följd deraf jemväl rätlighet att då hon skall varit näsvis emot Möller, tilldela henne husaga, med stöd af 47 kap. 30 Rättegångsbalken skäligt förelägga förre fanjunkaren Möller att tisdagen den 24 uti innevarande månad före klockan tolf på dagen hos kämnersrätten sig infinna och med ed sin vita och betyga, att han icke vid ifrågakomne tillfälle måndagen den 24 Juli sistlidet år tillfogat Sophia Sager de i doktorn Brismans förberörde, den 7 nästpåföljde Augusti, utgifne läkarebetyg omnämnda åkommor eller en eller ansan bland dem och att han således ej tillfogat Sager en blånad på venstra ögonlocket, en sådan invid samma öga, trenne dylika på högra armen och en på venstra armen samt tvänne blånader på venstra benet, och att Möller icke tilldelat Sager slag å hufvudet, ej våldsamt tryckt å hennes bröst eller hals, och ej med ris gifvit kenne slag å den ena eller begge armarne; viljande kämnersrätten, sedan sig visat om Möller, hvilken äger att uppgifva hvad han under eden icke kan inbegripa, men i händelse han i den för edgången bestämda tid förfallolöst uteolifver, anses hafva åt eden brustit, gilter densamma så eller ej, vidare utlåtande i målet meddela. Häröfver har fanjunkaren Möller anfört besvär KL FO

2 maj 1849, sida 3

Thumbnail