Aftonbladet – 2 maj 1849, sida 3

0 hand, och han förmådde ej i strömdraget uppehålla häst, karl och sig sjelf. Nu blef det rörelse på gatan, rop af förskräckelse skallade om hvarann... Redan vid hertigens försök förutsåg Bernhard utgången, och kastade blickarne omkring sig efter hjelp i händelse af olycka. Han lösryckte i hast en planka ur en på strömbrädden liggande brädhög, sköt den framför sig till stället och snedt öfver vaken, kastade sig ned på den och var nu i stånd att hjelpa konungen, som i ögonblicket stod upprätt på ett annat ditskaffadt bräde. : Högra foten ur stigbögeln, ers durchlaucht! skrek Bernhard, i det han fattade tyglarne på hästen, som ideligen slog ner isen framför sig. Hertigen stod nu räddad vid kungens sida. Bernhard drog hästen blott några få alnar ditåt, der isen var fastare. Det modiga djuret var uppe i ett språng, Bernhard kastade sig i sadeln och red i karrier tillbaka öfver bron för att återlemna hertigen dess häst. Bra, bral ropade konungen och böjde på hufvudet, det han klappade den nu afsutne Bernhard på axeln. Hör du, Örnstedt! sade kungen, och vände sig med slad uppsyn till denne; jag tror att din tillkommande någs helsa är så återställd, att han, utan ringaste fara, an inträda i tjenst igen! Han är major vid ditt kavalleril, Utan att tänka på att vattnet i Mars månad är kallt, vandrade kungen och hertigen, med sviten, i sakta mak hem. Bernhard följde sedan Örnstedt. Elisabeth störtade emot in älskare, på en gång förskräckt öfver den fara han luit, och stolt öfver att han räddat kung Carl, och den, om allmänt ansågs för thronföljare. Min Elisabethl sade generalen. Låt nu se att du r dotter af en soldat! Bernhard skall ut, han äri tjenst gen; kungen har utnämnt honom till major vid skånska ödra kavalleriet. Elisabeth skiftade färg. Då äran, eller såsom det då ör tiden hette, den gloire, som väntade den lycklige kriaren, färgade hennes kinder purpurröda, dref den förkrämda kärleken, darrande för älskarens faror, purpurn illbaka i hjertat. Hon sammanknäppte händerna, och lyfte ina strålande ögon mot höjden. Derefter sade hon: Jag vill visa; att jag är värdig att vara er dotter!få (Forts. fölier.)