Aftonbladet – 2 maj 1849, sida 3

Jag törs inte tala om hans majestät i hans majestät närvaro. Tala dux Jo, och vi sade, att kungen låg hos den förbannade hundturken, som inte ville släppa honom lös! Här, gubbel återtog kungen, har du en dukat! Du kan gå och äta frukost medan vi exercera.n Varg bockade djupt och tog vägen tillbaka till kojan Men näppeligen inkommen, afkastade han invalidkostymen, framtog ett bylte med sin förra ridknektsdrägt, der Jesperson på tillsägelse ditburit, iktädde sig den och va snart ur alla efterspanares åsyn. Efter revyens slut red icke kungen till staden, utar befallde att Varg skulle tillkallas. Broms gick åter åstad, öppnade dörrn och ropade: Vargl... men der kom ingen varg... Han gick in men ingen varg fanns. Hvad sjuhundratusan bomber och granater, ingen här hb Han frågade en, ett stycke derifrån stående, post, om denne sett invaliden gå ut. Ingen katt har lemnat stugan, genmälte denne, utom en fremmande stalldräng. För Broms återstod intet annat än att inrapportera förhållandet. Kungen blef allvarsamt ond. Icke för att han på minsta sätt misstänkte hvem invaliden var, utan emedan han trodde honom köpt, och ville komma upphofsmannen på spåren. Carl befallte, ait så väl Varg som stalldrängen skulle efterspanas, och syntes ej mera bry sig om affären. Det oaktadt satt han tankfull och lät sin häst skridt för skridt närma sig staden. Det smärtade honom, att känna sig ega fiender, hvilka skulle muta en gammal soldat att såra honom så djupt. För att skingra denna tankfullhet föreslog hertigen af Holstein att rida öfver isen på strömmen, som flyter genom staden, i stället för öfver bron, och gaf sin häst sporrarne. I början gick det förträffligt, men snart tillkännagaf hästen med lätta oroliga språng den hotande faran. Ånnu några steg, och häst och hertig försvunno i böljans öppna gap. Kungen sprang af, och hastade att räcka sin systerson handen ... Men hertigens häst hade bräckt isen, och nu sjönk äfven monarken. . Vattnet var väl ej djupare, än att det endast nådde konungen till halsen, men hertigen hade hårdt fattat hans