Aftonbladet – 1 maj 1849, sida 3

II YCEKbHdAlllla pali Saklal tj HAMIVITAIIvLe (Slutet följer.) MILITÄR-AFDELNING. Redaktionen af Krigsvetenskapsakademiens tidskrif lanför i andra häftet, pag. 70, med anledning af K kungörelsen angående ändring och tillägg i ut Iskrifningssättet och inrätlningen af allmänna Ibeväringsmanskapet af den 13 sistl. Februari Tföljande: I Med anledning af denna författning, får man an omärka det, genom gammal häfd, hos oss inrotade ,olämpliga bruket inom våra styrelsedepartementer att en äldre förordning icke helt och hållet upp. häfves, då den i väsendtliga delar förändras. Utom. lands, t. ex. i Frankrike, omskrifves och ny-utgifves hela författningen, äfven då blott vågra få, on också mindre betydliga paragrafer förändras. Ge nom hvarje ny förordning blir sålunda hela bakom liggande författningsfältet så att säga rensopadt, alla äldre bestämmelser utplånade eller nyupptagne. Hos 08S deremot ökas med hvarje ny författning högen af förut gällande. — Det är omöjligt att inse något enda giltigt skäl till ett sådant förfarande, isynnerhet då beväringsstadgan nu undergick en så väsendtlig förändring. Reformer, så påtagligt fördelaktiga, så lättande både för autoriteters tillämpning och författningar och för enskildes efterlefnad af desamma, borde icke kunna undgå upplyste embetsmäns uppmärksamhet. Det är gifvet, att då författningen undergick en så stor förändring, bafyva alla dess bestämmelser varit föremål för en omsorgsfull granskning. Ingen möda hade således kunnat uppstå genom att Ry-ulgifra dem alla. — I inledningen till den samma dag utfärdade förordning om beväringsmanskapets mönstringar och öfningsmöten för innevarande år, säges, att en särskild förordning blifvit s. d. utfärdad för beväringens mönstringar och öfningsmöten för framtiden. Vi få således trenne beväringsstadgar. Författningen säger icke uttryckligen, att de mera än tjugu kongl. bref och kongl. förklaringar, hvilka ändrade den gamla beväringsstadgan, äro upphäfne. Ingen kan följaktligen veta det, utan att hafva jemfört dem med den nya stadgan. I allo instämmande i föregående anförande, vill man i ämnet ytterligare tillägga några ord. Hvilka anspråk äro väl billigare än att hvarje från något statsdepartement utgående författning äger den fullständighet samt så uppställes och redigeras, att den, i stället för att inveckla, utreder och förtydligar förut varande förhållanden och icke innebär svårigheter, att ej säga omöjligheter, vid tillämpningen. Intetdera är fallet hvarken med den ifrågavarande kungörelsen ej heller med den under samma dag utgifna kongl. förordningen angående allmänna beväringsmanskåäåpets mönstringar och öfningsmöten. Hvad den förstnämde författningen vidkommer, så förändrar den visserligen en del af sjelfva urförfattningen af 4812, men vidrör ej det ringaste något af de på mellantiden med hänseende till nämde författning särskilt afgifne kongl. bref och förordningar, hvilka, då de ej direkte blifvit upphäfne, måste anses såsom ännu gällande. Om en del af dem kan visserligen sägas att de innefattas, ehuru med annan ordställning, i kongl. kungörelsen af den 43 sistl. Februari. Men om en annan del åter, att ehuru de äro tillämpliga på 4812 års beväringsstadgar i dess primitiva lydelse, de likväl icke nu mera äro detsamma sedan nämde författning blifvit förändrad på sätt den kongl. kungörelsen af den 453 sistl. Februari föreskrifver. Hvad åter vidkommer förordningen angående beväringsmanskapets mönstringar och öfningsmöten, så är dess innehåll så sväfvande och sig motsägande, att det är omöjligt bestämma, huru den cgentligen bör förstås, således äfven omöjlig att tillämpa. Uti ingressen förekommer nemligen, att genom nämde förordning blifvit upphäfdt ej mindre hvad 6 art. i reglementet den 20 Jan. 1832, angående besörjandet af indelta armeens underhåll under möten och mönstringar m. m. innehåller om beväringsmanskapets mönstringar och öfningsmöten, än ock af de tid efter annan i samma ämne särskilt meddelade föreskrifter. Hvilken slutföljd bör väl häraf dragas? Är härigenom allt hvad tillförene blifvit stadgadt angående beväringsmanskapets mönstringsoch öfningsmöten upphäfvet, eller gäller upphäfvandet endast underhällsföreskrifterna i 6 artikeln af 1832 års reglemente, jemte öfrige med wunderhållet gemenskap ägande författningar? — Antager man meningen vara det först anförda, så talar dock häremot dels att förordn ngen ingalunda kan anses suppleera hvad som angående beväringsmanskapets mönstringsoch öfningsmöten i författningsväg redan finnes och måste finnas föreskrifvet, dels att förordningen, då man undantager några föreskrifter om underhållet, lemnar ovidrördt allt öfrigt som angår öfningsmöten; dels äfven, att i förordningens 4 S, 35:e punkten hänvisas till åtskilliga, bakom liggande, beväringsmanskapets mönstring tillhörande författningar, hvilka således fortfara att gälla. Antager man äter meningen vara, hvad sist blifvit anfördt, så uppstår återigen emot denna åsigt, att förordningen ingalunda är inskränkt till de med underhållet gemenskap ägande föreskrifter, utan innehåller en mängd härmed helt och hållet främmande stadganden, och hvarigenom man återigen får ett slags stöd för den förstnämnda vidsträcktare tydningen. Från hvilken synpunkt således saken än må betraktas, qvarstår dock alltid det omdöme, hvilket öfver förordningen redan blifvit uttaladt. Slutligen kan man ej lemna oanmärkt något, som i Kgl. Förordn. den 43 Febr., 8 40, punkten 4 förekommer, nemligen: att underhållet för beväringsmanskapet till och ifrån öfningsplatsen skall åtnjutas bantingen in natura eller kontant, jemte portionspenningar, på sätt i 46 S af reglementet den 20 Jan. 4832 om indelta soldatens underhåll under marsch stadgadt är. Nu är likväl bestämmelsen i nämnde 8, att ersättning för portion in natura skall utgå efter markegångspris, förändrad genom Kongl. iwanda Jan PF Ag ATA PP FA LL j