Aftonbladet – 1 maj 1849, sida 3

lemmar af det första ståndet; mindre för sjelfva lagförändringens skull, än för det regeringen uti en sådan fråga ej rättade sig efter adelns röst. Detta var — menade de ädla herrarne — något oerhördt och man borde, om icke af harm, åtminstone för upprätthållande af adelns anseende visa, att den hade sin inflytelse qvar och att regeringen var af detta stånd beroende. En regering — så synes man hafva tänkt — som förfar så på egen hand samt dessutom tar sig för att till rikets högsta embeten och landshöfdingebeställpingarne lemna tillträde åt allt flera vanbördingar, på samma gång den tillkännagifver sin mening alt icke vilja låta sig vidare hos utländska makter representeras af sina bittraste motståndare, ehuru af nobelt blod — en sådan regering förtjenar af adeln icke undseende. Till de reformer, som af denna regering förordades, kunde adeln ej sätta förtroende. Detta stånd, eller rättare några af dess verksammaste medlemmar, sågo ej ogerna tillfället att, i afseende å dessa regeringens förslag, få påminna densamma om det inflytande adeln från äldre tid utöfvat samt att föga eller intet kunde af regeringen uträttas, utan att den gjorde sig det ståndet förbundet. — Inom presteståndet hade, bland andra anledningar till modstulenhet, fattigvårdsförordningen väckt allmännare missnöje, ehuru ännu föga grundadt på kännedom om dess innehålln. — Till detta allt kom äfven, att regeringen syntes icke hafva alldeles slutit sitt öra till för den allmänna rösten om behofvet af några betydligare förbättringar. Sålunda öfverlemnades vid början af sista riksdag till Rikets Ständer förslag till förenkling i skatteoch uppbördsväsendet samt ett nytt representationssätt, hvarigenom adelns och presteståndets representationsrätt skulle något inskränkas. Detta syntes de två stånden gå för långt, och som de inbördes af hvarandra hemtade stöd, beslöts redan vid riksdagens början förkastande af de vigtigare förslag, som kunde till slutlig handläggning förekomma, och bildades för detta ändamål den koalition, för hvilken strafflagsförslaget har att skylla den motgång, som efter den tiden från ett visst håll mött detsamma. — Denna version om upprinnelsen till ifrågavarande, ännu verksamma parti saknar ej sannolikhet. (Slutet följer.)