Aftonbladet – 1 maj 1849, sida 2

för en krokodil. Fran denna formation känna vi 120 arter fördelade i 350 slägten, och dessa voro de första vertebrater, som uppträdde på jorden. Det är naturligt att endast de hårda delarne af dessa djur kunnat till oss öfvergå, men genom ett studium af dessa, jemförde med de nu lefvande, har mången gåta blifvit löst. Agassiz, som hufvudsakligast sysselsatt sig med de första fiskarnes utforskande, har gencm noggranna observationer på fiskarnes fjäll kommit till högst intressanta resultater. Han hänför fiskarnes fjäll till hufvudformer: 4) Kamfjäll, ägande en rund form och tandad kant (såsom t. ex. hos Aborren) 2) Rundfjäll, af samma skapnad som de föregående, men icke tandade i kanten; sådane finna vi hos braxen, laxen och sillen. Dessa tvenne former äro mer eller mindre genomskinliga, under dem ligger en silfverglänsande massa af mikroskopiskt fina staflika partier, hvilka åstadkomma den vackra färgskiftningen, 3) Emaljfjäll äro snedt rutiga med en topp att inpassas i hvarandra, de äro hårda och fasta samt prydda med vacker skulptur, (Stören) 4) Plåtffjäll, oregelbundet lagda, af hårdt benämne, än stora än små (Hajen). Med ett eller två undantag förekomma kamfjäll och rundfjäll hos benfiskarne, hvilka äga ett inre benskelett, då deremot emaljfjällen och plåtfjällen äro egendomliga för broskfiskarne. Nu har Agassiz iakttagit, att alla de fiskar som äro fossila, äga emaljeller plåtfjäll, och häraf uppvisat det växelförhållande, som äger rum mellan hudoch inre skelett, så att der det förra blifvit utbildadt och rikt på kalkjord, har det inre förblifvit i det tillstånd hvari benen äro under fiskens första utveckling, en embryonell karakter, hvilken uteslutande ägdes af alla fornverldens fiskar, Det gafs således en stor skiljaktighet mellan de fordom och nu Jefvande fiskarne, ej blott i denna fjällens beskaffenhet, som nu återfinnes endast hos hajen och stören, utan ock deri, att stjertfenan blott beklädde stjertens undre sida (såsom ännu hos stören). Angående de vester, som under denna formation uppträdde veta vi intet; de tyckas hafva tillhört Algerna. Spår af söttvattensdjur saknas väl alldeles, men deras förekomst under denna period kan ej förnekas. Att vårt fädernesland af denna formation äger åtminstone i de ännu undersökta medlersta och sydligare delarne så alldeles inga prof på denna bildning, kan betyda, att det till stor del redan var upphöjdt öfver hafvet. Stenkolsformationen. Mot den Devoniska periodens slut upplyftades de då i hafven nedfällde neptuniska lagren; flerestädes i Europa, trakterna vester om Rhen, Skottland, Riesengebirge, Harz, en del af Normandie, medlersta Frankrike, kanske hela Skandinavien höjas på detta sätt och bildas stränderna af öar i ett nytt haf, der nya lager afsattes och en ny natur uppstod. Gränserna för allt detta äro ytterst svåra att afgöra, ty af jordskorpans lager är mycket fördoldt af hafvet. I England bestå dessa lager underst af bergkalk inneslutande försteningar af hafskoraller och musslor, derpå grof sandsten, så skiffer, sand, sten och leror, omväxlande med lager af stenkol. Sådane äro derstädes de stora koldistrikterna från sydliga Wales, kring Bristol upp till Skottland, tvers öfver hvilket land stryker ett bälte deraf. På Island, i Belgien, Westfalen återfinnas dylika. Deras mäktighet är ofantlig; i Södra Wales uppgår det till 12 å 13000 fot med nära 100 olika kolflötser, hvaraf det tunnaste är en fot och till ett antal af 350, värdt att bearbetas; i Skottland uppgå dessa kalkflötser till 84. Men bland dem ligger en ymnighet af jernmalm nedbäddad och kalk är der bredvid att tillgodogöra de omätliga skatterna i detta underjordiska Californien! Den synnerligen mäktiga bergkalken, som innesluter talrika petrifikater, ådagalägger, att de samtligen afsatts ur en ocean. Men utom de, som föra denna fasta bergkalk, finnas andra kalkflötser, tydligen aflagrade ur sött vatten, nemligen en porös kalksten, sådan den ännu afsättes i vissa insjöar. Denna innesluter små Crustaceer, såsom af H. Cypris, och flodsnäckor, ej mycket olika dem, som ännu förekomma på dylika ställen. På andra ställen åter finner man dylik kalk, innehållande en blandning af hafvets och söttvattnets mollusker, eller ock i somliga endast söttvattensdjur och derofvan andra med hafsdjur; hvilka förhållanden antyda, i förra fallet förut en sänkning och derpå en höjning af landet, i det sednare ett omvändt. På kontinenten anträffas, utom de redan omnämnda kollagren i Belgien och Westfalen, sådane, som merändels bildats i mindre fördjupningar, och hvilka endast bestå af sandsten och skiffer, men sakna bergkalk; dessa hafva blifvit afsatta ur kärr eller moras. Professorn tydliggjorde närmare denna formåtions utbredning medelst en af Elis Beaumont utkastad karta. Såsom fast land vid denna period framstodo Skandinavien, Skottland, Island, ett bälte af England och Kontinenten från vester till öster i Frankrike, en del af Alperna och Böhmen. Inom dessa, såsom redan upphöjda förmodade länder, visade sig smärre punkter der stenkolen blifvit afsatta ur sött vatten, kärr eller moras och haf. Den är dessutom utbredd i Ryssland, Norra Amerika, en trakt så stor som två tredjedelar af det närvarande Europa, Syrien, Indien, Java, Kina, Borneå och Nya Holland samt Melvilles-ön och Spetsbergen i den norra Polens närhet. Af de organiska väsenden, som lifvade denna natur, uppträda först koraller — nästan all bergkalk är endast deraf bildad — i hufvudsakligen samma former, som anträffades i den Siberiska formationen. Sjöliljor funnos i stor mängd och ymnigare i England än på Gotland. Molluskerna äro ännu hufyvudsakligen desamma, som de redan uppgifne, men i nya arter och många nya slägten. Brachiopoderne voro öfvervägande: Sjurifer visar under det öppnade skalet sina inre armar i hög grad hoprullade; Productus har ingen öppning under skalets spets, derur fästsenan utgår, men den är besatt med länga rörformiga spetsar och måtte sålunda ej hafva rört sig synnerligen hastigt; egendomliga former uppträda dessutom i Solarium, Bellerophon o. s. v. Af Cephalopoderna voro hufvudsakligen de föregående, ehuru merendels i nya arter; ännu lefde Orthociratiter, men deras form dör ut med stenkolsformationen, för alt ej mera återkomma. Af ryggradsdjuIren lefde fiskar, an mängd hajar och man träffar i dessa lager mycket ymnigt taggar, som setat i ryggfenorna, men äfven tänder, hvilka tillhört hajar, som närmast öfverensstämde ined den ännu lefvande Cestracion. Bredvid dessa, som ej lefde af rof utan krossade musslor eller växter, lefde åter andra, hvilIka sökte sig rof och af hvilka man ännu finner et Istort antal tänder, tillhörande sådane, som ännu lefIlva. Dessa fiskslag förekommo i stort antal, men Ihade till samtidiga andra former, som alla hade den smala stjertfenan, hvilken var karakteristisk för de äldre förekommande fiskarne. Och bredvid dessa vattnets invånare uppträdde nu för första gången luftens; insekter surrade och amfibier krälade i ringa antal omkring. Slutligen visa sig här växterna. Sandstenens och skifferns lager äro fulla af förstenade stammar, blad och qvistar. När den nu skifartade skiffern bildades, var den ett fint slam, som inbäddade dessa stammar och växtdelar. Alger mötte man redan tidigare; likväl förefinnas numera blott få af denna Ikiass, ej derföre att de möjligen VOro sällsynta, utan lemedan de, tillföljd af sin lösa, cellulösa byggnad