Aftonbladet – 1 maj 1849, sida 2

mera 101 I. 1. all tCpplaga UC SCUNUSIWC. Åomtnirsnnsssiniss sno PROFESSOR S. LOVENS SJUNDE FÖRELÄSNING. (Forts. fr. Lördagsbl.) Den paleozoiska perioden (af grek. palajös, urgammal och zoon, djur) anses för den äldsta, emedan man alltid finner den hvila på en grund af plutoniska bergarter, och dess understa lager äro oftast till textur lika de helt och hållet försteningslösa plutoniska massorna. Det haf, hvarur de afsattes, hade således nu småningom blifvit afkyldt; deri kunde djur uppträda. Denna period urskiljes i 4 formationer: den Cambriska, Siluriska, Devoniska och Stenkols-formaltionen, hvartill kommer den Permiska. Den Cambriska formationen — som erhållit sitt namn af Cambrien eller Wales i England, der den tydligast förekommer och noggrannast blifvit studerad — eger i sina lager så få och med den följandes öfverensstämmande försteningar, att prof. dervid ej ansåg sig böra länge dröja, utan öfvergick till en närmare skildring af Den Siluriska formationen, hvilken ock fått sin benämning af den del af vestra England, der Silu-rernas folkslag fordom bodde och hvärest dessa lager blifvit följdrikast undersökte, företrädesvis af den utmärkte geologen Murchison. Den kunde också kallas den skandinaviska, emedan den hos oss uppträder mycket utvecklad och så noggrannt blifvit studerad af Wahlenberg, Hisinger, m. fl. Den förekommer i Westergötlands berg, der genombruten af plutoniska bildningar, i Omberg, i Nerike, i Dalarne vid Siljan, i Jemtland vid Storsjön, på Öland och Gottland, samt i ett bredt bälte tvärsöfver Skåne och vid Christiania. I Dalarne äro lagren, liksom på Omberg, upphöjda och omkastade; Gottland består af flera olika Siluriska lager sluttande åt söder, med de yngsta sålunda vid Hoburgen, och följande hvarandra i den ordning, att sandsten lagt sig ofvan gneis och granit, så alunchiffer, kalksten med orthoceraltiter, skiffer och slutligen en omvyexling af kalksten och sandsten, men ej alla uppträdande på hvarje lokal. Af den äro de i Westergöthland de äldsta, dernäst Östergötblands, Ölands och Gottlands; i Skåne är der en hel följd, i Dalarne hafva de ej ännu blifvit fullt utredda. De försteningar, som här uppträda, höra till lifvets första organisationsprodukter. På Kinnekulle t. ex. förekommer vid foten sandsten, i dess stycken märker man aftryck af tång — hafsvexter hörande till algernas klass — i alunskiffer finnes en massa bollar inneslutande förstenade trilabiter, lika små ärter; i kalkstenen träffas de långa ofantliga Orthoceratiterna. Alla de försteningar, som förekomma i siluriska bildningar, tillhöra korallen Echinodermata, Mollusker och Crustaceer, men af högre djur träffas inga spår. Det haf, som betäckte jorden, då dessa aflagringar uppstodo, hyste inga fiskar; Vertebraternas klass fanns ännu ej till. Prof. genomgick derpå de särskilda former af dessa lägre, i de siluriska lagren förekommande djur, framställde i ypperliga afbildningar, samt visade huru Echinodermata uppträdde med Sjöliljorna, Molluskerna med Brachipoda, hvilka då utgjorde det största antalet, nu deremot det minsta. Då innefattade nemligern denna afdelning 34 arter, andra musslor blott 9, Gasteropoda 9 och Cephalopoder 7; nu deremot utgöra snäckdjuren öfver :, af alla Mollusker. Till dessa försteningar komma Trilobiter (Olenus från Olstorp i Westergötland, Calymcne, Asaphus, Trinucleus 0. s. Vv.) Gottland var då troligen en korallbank, der talrika Crinoider med sina utsträckbara armar fångade de små djur, hvilka tvifvelsutan förekommo; musslornesutto fästade med de seniga banden och indrogo med sina utsträckbara, spiralvridna armar sin föda; närmast vattenbrynet frodades tångarter, i hvilka de underliga Trilobiterna och de gigantiska Cephalopoderna (Orthoceratiter) långsamt vanka af och an. Den då befintliga Faunan egde således endast ryggradslösa djur, men likväl var summan af organisationerna långt från sin lägsta punkt. Hela Molluskernas klass var nemligen representerad, men af Echinodermata blott Sjöliljorna. Om vi afse från korallerna, så finna vi alt de öfriga djurformerna, som uppträda i de siluriska lagren, hänvisa på en utveckling, analog med den embryonella utveckling i den nu lefvande naturen, hvarom prof. i ett föregående föredrag lemnat närmare förklaring. Ty Sjöliljorna — som då voro de enda Echinodermata, och hvaraf nu deremot blott finnes ett par i Westindiens haf — ega denna karakter, på samma sätt bland Molluskerna, de då talrikaste, nu fåtaligaste Brachiopoderna. . Huru långt sträckte sig då denna tingens ordning Ii de Siluriska hafven? Geologien svarar oss, att den återfinnes i vestra delarne af Ryssland, Sverige, Belgien, Norra Tyskland och Frankrike, Böhmen, samt i norra och södra Amerika, Eldslandet, Södra Afrika, Nya Holland och van Diemens land, således mycket utbredd öfver nästan hela jorden. Nu återstå blott af denna temligen allmänna likformighet blott den öfverensstämmelse i djurverlden, som, Tenligt hvad förut blifvit omnämndt, förekommer mellan Europa och N. Amerika och orsakat att man hänför dessa båda verldsdelar till samma djurverldens geografiska rike. — Af de vid pass 800 förstenade djurarter, som i denna formation förekomma, öfverga 100 i den nästföljande. Äfven den Devoniska formationen hemtar sil! namn af en provins i England Devonshire, der den först utreddes. Man har trott sig finna nigra fö spår deraf i Dalarne och Skåne; men detta är gan ska tvifvelaktigt och i England deremot uppträde den i lager ofta af 8,000 fots mäktighet, brutna ul den våerätta ställningen. men i Ryssland förekom: