Aftonbladet – 1 maj 1849, sida 2

en hallghet. Det gilves dessutom 1 dessa lager liknande träd men af olika slag. — Ett annat slägte är till dessa omnämnde närstående, nemligen Equiselum (Fräkeneller Skafgräs); de äro bladlösa, utskjutande från krypande rötter, greniga, pipiga, refflade och ledade stjelkar, vid lederna omfattade af djupt inskurne slidor, under hvilka utgå kantiga och äfvenledes ledade grenar; i toppen uppbär stjelken ett ax, sammanfattadt af kantiga fjäll, på hvars undre sida frösäckarne äro fästade. I vårt klimat äro. de blott läga örter, annorstädes förekomma de med stammar af 3 fot. Afven de visa i hela sin byggnad en aflägsen frändskap till barrträden, synnerligast genom en på Australiens öar förekommande bildning. I den nu rådande växtverlden stå de på sätt och vis isolerade, deras grupp är en relik från en förgången verldsperiod. — Såsom deras jättelika urbilder anses de Calamiter, hvilka ymnigt finnas i stenkolsformationens sandsten. Stycken af stammen, ofta med 3 fots diameter och 30—40 fots. längd, sammansatta af lätt åtskiljbara leder, anträffas derstädes. De äro platt sammantryckta, men sällan hafva. de sin trinda form qvar, medan sandstenen fyllt deras inre. . Alla dessa väder, med sådan bildning, kunde följaktligen ej bilda några löfrika skogar. Först med ormbunkarnes gröna löfverk uppstodo sådane, och stenkolslagren förvara aftryck af dessa växter till ett antal mellan 4—300. I våra trakter uppträdde dessa växter visserligen under ganska täcka former, men i herrligare och skönare prunka de på de sydliga oceanens varma öar. De äro der så talrika, att i Afrika utgöra de Y,. af hela vegetationen, i Brasilien !.., på Stilla hafvets Archipelag !,—43, ja på Sankt Helena ?z De uppträda der såsom resliga träd af ända till 40 fots höga stammar, tätt besatta med märken efter affailna blad och i toppen utsändande rika bladknippor. Sådane voro de ock i stenkolsperiodens skogarzs deras fina blad hafva aftryckts i schiffer, ej sällan med fröredning ännu väl bibehålleb. Men sällan träffas deras stammar, och det är icke alltid lätt att afgöra, hvilka blad de burit. En af dessa är den stora Sigillaria, som erhållit sitt namn af de märken efter affallna blad, hvilka i figur af sigill betäcka dess stam. Rötterna äga ovanliga rottrådar, och stammar känner man af ofantliga dimensioner. De förekomma talrikt i Englands grufvor och ej sällan finner man 4 eller ö ja ända till 40 ännu stående i rät vinkel mot stenkolslagrens plan, deri rötterna djupt inträngt. Aila dessa rötter äro, såsom förut antyddes, nu förstenade i sandstenen och skiffern eller ock i massor af jernmalm, och sjelfva stenkolen gifva sitt ursprung af dessa skogar tillkänna. Gjuter man nemligen derpå någon syra, så synes deras textur likna den hos barrträden, närmast den af Arraucaria. Den vegetation de utgjort måste hafva varit ytterst kraftig och fortlefyat under mycket lång tid innan den kunnat bilda dessa mäktiga lager; man vet nemligen att det nära nog fordras mera än ett sekel att bilda ett jordlager af en tums mäktighet och ännu ofantligt mycket mera innan det kan sammanpressas till att bilda stenkol. Nu ligga ej allenast mäktiga lager under jordens yta, utan dessa äro sinsemellan ofta skiljde af sedimenter af sandsten, skiffer och lera till 90—935 fots djup. En enkel räkning antyder på 100,000 år och derl utöfver, och dertill de perioder, som förflöto mellan de särskilda kalkslätternas aflagring. Iyell bar lemnat en skildring af halfön Nya Skottland i N. Amerika. Der är en brant kust af nästan lodräta 150—200 fot höga klippor, så af sandstenslager som af stenkolsformation. De stupa alla åt söder, så att man kan beräkna alla lagrens mäktighet. I dessa lager stodo fossila trädstammar, vinkelräta mot lagrets plan, deras bark och yttre vedlager var förvandladt till stenkol, men i det inre var allt spår af textur borta och röret fyldt af sten och grus. I Skottland stå de med roten i den mjuka lera, i hvilken de l vuxit; stenkolslagren deremot hafva uppkommit af de förkolnade delarne, och i sandstenslagren observeras aftrycken af blad, kottar och cGylikt. Dessa skogar hafva varit der de nu stodo, samt sedermera sjunkit under hafvets yta; sedermera höjde sig landet och uppbar en ny vegetation, hvilken i sin tur gålt samma öde till möte, och detta så vidare, tills Ide understa lagren kommit under hafvets niveau, på I vissa ställen ända till 4700 fot, på andra ända till 20,000 fot och derutöfver. Deremot finner man I flerestädes stenkolslagren liggande högt öfver hafsytan. Och sedan växterna så småningom blifvit inI bäddade i fint sediment, har kemisk process under luftens utestängning åstadkommit dessas öfvergång till stenkol. i Professorn förde derpå sitt auditorium på en färd till stenkolsöarne och sammanfattade i denna i mera än ett hänseende intressanta skildring det mesta, som under de föregående föredragen blifvit ställdt i såmIband med framställningen af jordens förra oeh närI varande förhållande till den organiska skapelsen. Huru färden förut gick genom bekanta trakter, der ännu lefvande föremål omgåfvo oss, der Boniter och Delphiner tumlade om, der flygfisken och den snabba Cephalopoden hoppande sökte rädda sig från sina förföljare, der de glupska hajarne, de oformliga hvallarne på längre eller närmare afstånd syntes, der stormfågeln sprang på vågen cch i Gräs-sjöns djup ltalika crustaceer hvirflade cm, huru vi seglade fram Ii inbillade nejder, der ingen af de nuvarande lefIvande väsendena mötte oss, utan väldiga OrthoceraItiter, långa Cithoiter, buru vi nalkas ön, der korall-Ibankarne voro annorlunda till form, der andra vaIrelser — stjelkade sjöliljor, Tidobiter, underbara I Crustaceer, talrika hajar och främmande fiskar — befolkade stränderna och vattnen, der mångfaldiga i skepnad och natur ovanliga snäckor lågo uppkastade Ipå stranden, och huru på denna ö ingen rökpelare Ihvirflade upp i den lätta rymden, tillkännagifvande Imensklig härd, ingen fogel med sina glada, gälla Isånger, ingen fjäril med sina skiftande vingar, inga lustiga apor tydde för oss närvaron af högre utbilIdade organismer — men väldiga stammar, utan årsringar, och enformigt fördelade, bladlösa växter tätt -linsnärjde vägen öfver den mark, der ingen blomma lyste och doftade — detta allt borde, för att återgifvas, framställas med professorns egna ord, något som ref. lika litet kan, som utrymmet tillåter. Finnes ingen trakt af jorden, hvars vegetation åts minstone i någon mån efterbildar stenkolsformatio-Inens? Nya Zeeland kan i flera hänseenden sägas vara en sådan trakt. Denna märkvärdiga ö, der af -lalla växter ormbunkarne äro de allmännaste och öfvervägande, ståtliga i former och skönhet, der korallbankarne ännu uppvisa i sin närhet Nautilus och Cestration, der blott ett enda däggdjur — af flädermössens klass — och högst få reptilier förekomma, der klimatet är så jemnt och fuktigt, att skilnaden emellan vinter och sommar biott utgöres af 6 grader, der kunna vi vänta oss mycket liknande -Ikolformationens bildningar. Slutligen lemnade prof. en noggrann framställning af det klimat, som rådde under kolformationen. Hvarhelst vi träffa denna formation, finna vi samma försteningar, ofta samma arter, åtminstone mycket närstående, t. ex. från Beceren Island, jemförd med Nya Holland, eller Indien med södra Amerika. Jordens klimat var således då vida jemnare, årstiderna ej så skiljda sinsemellan, landet mera fördeladt i öar och fuktigheten derföre större. Hafvet kade då sanrr ss -— —0 oo RR