Aftonbladet – 26 april 1849, sida 2

let utgöra en del af menniskan... Allt nog: det existerar och framträder såsom en förträfflig lärmästare. Stjernros sprang upp från stolen, och mätte med stora steg fram och åter golfvet i sitt rum... Nu har jag det! utropade han plötsligt. Jag påminner mig den Prytziska affären. Hvem, annan än Broms, räddade honom? Broms skall äfven blifva min. Jag skall plugga i honom sin lexa lika bra, som jag lär en karl exereisen. Och för öfrigt... Nog drar Regina försorg om Bernhard! TJUGUSJETTE KAPITLET. Älskade Fredrik! är det då så högst nödvändigt att skrifva just i afton? frågade prinsessan ömt, då hennes gemål ville draga sig undan till sina rum, under förevändning att skrifva till sin far, landtgrefven af Hessen. Min älskede Ulrike! nog kan du vare öfvertygad, att om mitt val vore fritt, jag hellre skulle tillbringe min afton hos dig och i din animerede societet, än skrifve tråkige bref. Likväl lofver jag ej dröje länge. Så fort jag expidieret kurirn, återkommer jag ... Hvad det är lyckligt här i verlden, att ej något Palais de la Verit finnes, der man, enligt fru de Genlis, bon grå mal gr är tvungen att tala sanning. Ty i det fallet skulle Fredriks svar hafva lydt: Gott im Himmel, så tråkig här är, icke ett ende vackert, uten bare skråpuksansigten ... Elisebeth borte, Regine inte bjuden ... Nej, tack vacker! ... Jag har att skrifve, kuriren vänter ... ,Wilke! Är kurirn der? frågade han kammartjenaren vid dörrn till sitt kabinett. ,Ja, ers durchlaucht. Prinsen gick in, och reglade dörrn. Vid dörren midt emot postade en ung soldat. Prinsen gick hastigt dit, fattade den unge krigarens mjuka hand och drog honom fram midt på golfvet. sAck, Gud! Regine! så vacker du är i denne drägt! Den som hade sådene rekryter! : Ers durchlauchts önskan är för denna gången inte min. Det skulle tvärtom göra mig högst ledsen. Ach, du Jille smickrerske! fortfor prinsen. Du kan al:!rig tro hvad jag tyckte om, att den gamle svarte gumman ej blef befal:d i qväll! Då visste jag, för att tale med österlänningen, alt min lyckes sol skulle uppgå, och jag uten vittnen få med dig språke niågre förtrolige ord ..: Men, du syns bedröfved! Hvad feles dig? --Mig, visst ingenting! så länge nemligen, som ers durch laucht hedrar mig med sim kärlek. Men lyckan har nästan