Aftonbladet – 26 april 1849, sida 2

och vackrare förklaringsgrund finnes, än postverkets okunnighet derom. Det kan måhända anses mindre granlaga att tala om brister i en sak, der förändringar verkligen företagits de sednare åren; men då dessa förändringar synas byggda på okunnighet om sakens rätta förhållande, och då de varit så långt ifrån att verka någon förbättring, att de fast mera i hög grad förvärrat det onda, då blir det ej längre orätt att tala: tystnaden vore till och med ett brott. Korrespondensen mellan Sverige och Ryssland sker, såsom almanackan gifver tillkänna, dels öfver Haparanda, dels öfver Grislehamn. Vi vilja ej ingå i tvist om det absoluta företrädet mellan dessa båda vägar, utan medgifva vi gerna, att passagen öfver det sednare stället i flera vigtiga afseenden förtjenar föredragas. Men med detta medgifvande våga vi likväl påstå, att den förra vägen under vissa omständigheter eger företrädet, och det är detta påstående, vi i det följande skola söka att bestyrka. Vägen mellan Grislehamn och Åbo passerar hafvet i 4 afdelningar. Den största af dem, utgörande en del af Ålands haf och uppgående till 7 sjömil eller 4, sv. mil, är den del, det åligger våra postförare att öfverfara. Enligt kännares utsago lärer detta farvatten vara ett bland de svåraste i Östersjön. Huru dermed än må vara, så länge hafvet går öppet, äro likväl svårigheterne mindre betydliga. Värre blifva de visserligen, då hafvet lagt sig, ehuruväl då föga lärer riskeras, så framt ej en hastig storm söndersliter isen, då naturligtvis postförarne äro afgjordt förlorade. Men en sådan vinter, att hafvet blir farbart med hästar och åkdon, inträffar högst sällanhvarföre olyckor idet hänseendet äro mindre att befara. Deremot händer ofta under årets första ter tial, att i hafvet tidtals lägger sig så mycken issörjar att det ej står i menniskomakt att rödja väg. E sällan uppehålles posten vid Grislehamn af sådan orsak i flera veckor, och insändaren vet många exempel, då brefyen kunnat beqvämligen hinna fram och åter mellan Stockholm och Petersburg norra vägen under den tid de legat i hvila på Grislehamn. Men nu inträffar en tid och den aflöser vanligen den nyss omtalade, då hafvet hvarken bär eller brister: då stora kontinenter, af is på sin segling åt södern liksom hvila sig i Ålands haf, för att sedan med större kraft fortsätta färden: då hafvet byggt kolossala ispalatser med skyhöga torn, hvilka vågen frustande omspolar: då is ena stunden stänger hela horisonten och ögat ser omkring sig endast en förfrusen verld, och den andra stunden en storm väcker ur sin domning denna verld, som yrvaken, förgör sig sjelf under den fasansfullaste strid — — — — — i sanning skådespel så förfärlige, att den aflägsne åskådaren häpnar och bäfvar. Och nu — måste likväl posten öfver. Val gifves icke. Möjligheten att komma fram blef en gång lagd i dagen af en öfverdådig ålänning; hans landsmän följde exemplet, och sedan dess bjuder lagen våre svenske postförare att trotsa faran. Och på hvad sätt? — Låtom oss undersöka. Föreställom oss en båt, så liten som den möjligen kan vara, för att med yttersta möda rymma sju personer, och så tunn, som den möjligen kan vara, för att hålla ihop.) I denna farkost skulle mången tveka, att göra färden mellan Munkbron och Ragvaldsbro, då Mälaren är vid buttert lynne. Ock likväl skall denna lilla båt föra posten med 6 man öfver det vida Ålands haf — nu ej mer ett haf af böljor och skär, utan ett land med tusende afgrunder — — — Men färden beträdes. Båten ligger på isen. Trenne åror bindas tvärt öfver båtkanterna och besättningen selar sig som dragare, tre vid hvardera sidan. så går tåget så långt isen räcker. Snart möter dem kanske en sträcka af djup issörja. Selarne aftagas, båten nedfiras i sörjan och fortskaffas roende icke utan den största fara och med den otroligaste möda, tills vid nästa island ny vandring företages. Ligger så öppen sjö framför dem, sättes masten opp och seglen hissas. Men om sjön kommer i rörelse — — hvilka faror rundtomkring!!! Döden från alla håll, hopp om räddning från intet. En enda störtvåg, och den lilla båten sjunker för dess tyngd; eller ett isstycke, som vädret drifver emot den, och den är krossad; eller en kastvind, som ej kunnat förutses, och den visar kölen. Öfverraskar dem då natten på denna färd, huru måste ej mörkret blifva dem fasansfullt, der sjelfva dagen till och med var ytterst förfärlig! Framkomna — våta och stela af köld — erbjudes dem ofta knappast mer än en enda natts hvila. Följande morgon i god tid måste de återvända. De hafva ej rätt att dröja, om väder och sjö äro möjliga att besegra. Beskrifningen på denna färd är långt ifrån öfverdrifven. Med flera eller färre undantag förnyas den så postdagligen under flera månaders tid och för flera af postförarne en gång hvarje vecka. Knappast hemkomna skola de åter ut — — — Store Gud! Hvad rysligt brott hafva de då gjort de arme, som äro dömda till dessa galerer? — Åro deras lif af intet värde, efter samhället blottställer dem så Tobarmhertigt? — Eller hvad dyrbar vinst förvärfvas nationen genom deras öfvyermenskliga ansträngningar Jeller deras förlorande? De äro ingenting annat än hederliga och välkända menniskor, underofficerare och båtsmän vid Kongl. Maj:ts flotta, som de flesta mot sin vilja, mot sitt Ilja blifvit kommenderade till denna tjenstgöring: de förre för en tid af blott 3 (säger trenne) år och de .Isednare för ett år. Knappast någon af dem har förr Isett hafsis, ännu mindre är van vid dess besegrande. Flertalet äro makar och fäder, som ofta — underTlofficerarne alltid — hafva sina familjer i granskapet. I Huru hafva ej dessa en hel skärseld att genomgå af I fruktan, oro och längtan under deras frånvaro, och huru obetydlig blir ej sjelfva återseendets glädje vid Lltanken på den nya skiljsmässa, som stundom inträder med nästa morgonsol! För hvad lida vi väl Idessa sig oupphörligen förnyande qval — för hvad offra vi våra lif, vår helsa och de våras framtid, kunna de väl med skäl fråga, dessa olycklige. Ar det till oskuldens försvar, eller till fäderneslandets hägn eller till den nödställdes bistånd? — — — — Svara samhälle, som bjudit dem lida och som njuf Iter frukterna af deras mödor, hvad vinner du? —— Ah, du förstummas af blygsel vid denna fråga och ) Folket kallar dessa båtar, dels för faran att färdas uti dem, dels för en viss likhet i formen likkistor.