Aftonbladet – 19 april 1849, sida 2

i fall det nemligen vore sannt — att om icke veterinärläkarne kunnat bota lungsjukan, så bar cj heller någon annan kunnat bota den. sigten om sjukdomens obotlighet tycks bland hrr veterinärläkare varit temligen allmän. Åtminstone har här i landet deras jargon i sällskaper varit sådan. Några offentliga opinionsyttringar eller bemödanden att genom tryckpressen upplysa allmänheten har man från dem icke varseblifvit. Den enda af dem, som i vårt land i sådan väg uppträdt, är hr Dannström i Arrhenii Tidskrift. Låtom oss tillse hvad han säger i detta ämne: Vi möta genast (35:te häftet sid. 278) den försäkran, att Lungsjukans botande icke alltid är åtföljdt af lyckliga resultater.). Detta är påtagligen den högsta grad af obotlighet; ty icke allenast de som dö, utan äfven de som botas — botas icke alltid,. Sid. 281 säges, att de invertes medlen i allmänhet ej hafva någon särdeles gynnande verkan, och sid. 285 heter det, att man ej annat kan än tvifla om hankarnas nytta,. Längre ned på samma sida säges, att om ett djur häftigt angripes af lungsjuka, så är dess återställande tvifvelaktigt. — Korrt -sagdt, öfvertygelsen om sjukdomens obotlighet visar sig öfverallt i artikeln. Sådan var tonen i artikeln i 35:te häftet, som utkom mot slutet af förra året. Men nu uppträdde hr Nathhorst med det påståendet, att sjukdomen på många ställen blifvit botad, och att detta — hvad värre var — skett af landtmän. Detta var icke möjligt att stillatigande fördraga. Armeen måste rycka i fält; alla ammunitionsvagnarne (de tyska journalerna och läkaresällskapets handlingar m. fl.) tömdes på deras förråd af konsttermer och citationer från utlanden, hvilka, likt kongrevska raketer, susande flgo åt alla håll, till icke ringa förlustelse för den lugne läsaren, som redan deraf kunde ana att någon stor manöver var för handen. Så var ock förhållandet. I Arrhenii Tidskrifts 37:de häfte talar hr Dannström ett helt annat språk. Han säger, sid. 40, sjukdomen kan i dess början bolas, och på ett annat ställe af samma sida säges: Doktor Spinola, anställd såsom lärare vid velerinärskolans ambulatoriska klinik i Berlin, har, alla de gånger vi haft tillfälle åtfölja honom, lyckats att genom den af oss uppgifna behandlingen återställa alla lungsjuka djur, som befunno sig i första perioden och i andra periodens första hälft. Detta är ju klart språk! Insändaren hoppas, att Sundhetskollegium och Veterinär inrättningen icke skola längre tillåta att detta nya ljus brinner under skäppan; att slå-ihjäl-methoden nu med ens måtte vara slut och att hr D. sättes i tillfälle att genom sin behandling återställa alla lungsjuka djur i vårt land, hos hvilka icke sjukdomen gått in i andra periodens sednare hälft — och detta måtte icke vara händelsen med många, då lag stadgar att alla sjuka skola genast slagtas. Besynnerligt är dock, att samma kurmethod, som var så otillförlitlig i 35 häftet, med cns blef nära ofelbar i det 37. Derför har man väl dock att tacka hr Nathhorsts artikel! Att hr N. icke velat nedsätta hrr veterinärläkares bemödanden, der de visa sig hafva framgång, synes af hans anförande, att det lyckats en veterinärläkare i Sachsen, hr Krosselt, att genom en annan method rädda 30 å 93 procent af de sjuka djuren. Men på hvad punkt veterinärkonsten i allmänhet står, vet både han och alla andra, och som ett ytterligare bevis derpå, skall insändaren tillåta sig att anföra något ur de källor som hr N. i sin artikel påpekat. I Fouatts Bok On Cattle läses (sid. 2) följande: Veterinärskolorna, hvilkas inrättande föranleddes af farsoters härjningar bland hornboskapen, och hvilka organiserades för det bestämda ändamålet, att lära en mera systematisk behandling af får och kor, hafva skamligen försummat deras uppdrag (shamefully neglected their trust). Hästen har småningom absorberat hela deras uppmärksamhet 8c. I The Farmers Magazine för 4848, sid. 342 finner man: Englands veterinärskola hade bordt blifva en mönsteranstalt för verlden! Hvad har den blifvit? — En vårdslösad inrättning. Jag hoppas och önskar allvarligen, att de, som hafva öfverinseendet öfver skolan, behagade inse. att bästa sättet att understödja denna inrättning är att litet mera taga i beräkning de unga mäns interesse, som deruti inträda med den förväntan, att kunna åter utgå såsom nyttiga och kunniga personer. I berättelsen om engelska åkerbrukssällskapets allmänna möte i början af 4848 (sid. 62) anföres att sällskapet i 8 års tid anslagit 200 ( 92,400 rdr banko) om året åt nämnde veterinärskola, med villkor att den skulle sysselsätta sig med de sjukdomar, som angripa hornboskap, får och svin — dock utan att något resultat dermed vunnits. Så står det till i sjelfva England. Huru det står till här, derom vill ins. icke tala, såsom helt och hållet öfverflödigt, då det är allmänt kändt. Landtmannen kan och bör, från sin ståndpunkt, icke befatta sig med pröfningen af djurläkarkonstens vetenskapliga theorier; han bedömer blott trädet efter de frukter det gifver, och hrr veterinärläkare torde hädanefter som hittills benäget tillåta honom 1:0 Att icke tro på de theorier som ej af praktiken bekräftas; 2:0 Att mera lita på kurmethoder som lyckats, än em som merendels misslyckats; och 3:0 Att få genom tidningspressen erbålla kännedom om dylika lyckade methoder, utan att den som meddelar dem, derföre blifver ett mål för hätska anfall. Allmänhetens sunda förstånd låter genom dem ej förvilla sig. , ) d. v. s. Lungsjukans botande är icke alltid åtföljdt af dess botande. (Insändt.) Några ord om försäljning af Gifter.