Aftonbladet – 19 april 1849, sida 2

RR 070 OO rr OO na sak i betraktande. NÅGRA ORD i anledning af artikeln om Lungsjukan bland Hornboskapen, i Aftonbladet för d. 5 April. Den elakartade lungsjukan har i mer än ett år härjat bland hornboskapen i en del af Skåne och Halland, och under en stor del af denna tid hafva de sjuka djuren blifvit behandlade af våra djurläkare. Det måste då vara tillåtet att fråga: Har, genom deras bemödanden, sjukdomen blifvit häfven och upphört? Nej! Den fortgår och sprider sig ännu i vissa delar af landet. Hafva de lyckats att radikalt bota något större antal af de sjuka diuren? — — Nej! Hoppas de då att kunna bota sjukdomen? — Nej! De påstå att den är obotlig, och deras kurmethod har derföre blott eff recept, som består i de två orden: Slå ihjäl!n) I hela vårt land lät blott en enda röst (herr Nathhorsts) höra sig, som utan alla anspråk på egen kunskap såsom veterinär eller patholog, berättat, att han i andra länder hört offentligen anföras, att man der lyckats kurera sjukdomen. Hafva då våra djurläkare försökt de uppgifna medlen och befunnit dem odugliga? Icke så vidt man vet. — De hafva valt en lättare utväg. Först kände man sig före med ett par små sidohugg åt hr N. i hr Arrhenii Tidskrift, och, när hr N. icke befanns bry sig om det Upsaliensiska naggandet, försökte man med plumpare yapen i Aftonbladet för den 3 dennes. Men var det då så straffvärdt att tro på möjligheten att bota det onda? Åh nej! — Men hr N. hade sagt, att veterinärkonsten i Europa ärisin barndomp, samt att landtbrukarne blifvit i detta fall öfverlemnade åt sig sjelfvax — och fastän hvarje bildad menniska vet, att detta är sannt, så får man dock icke säga det. — Ofelbarheten af hrr veterinärläkares theorier — se der den verkliga heliga rocken i Trier, mot hvilken intet tvifvel är tillåtet! Hvad är det då som hr veterinärläkaren och landtmannen har att anföra isin Aftonbladsartikel? — Jo, att de af hrr Ellrichshausen och v. Welden uppgifna kurmethoder äro orimliga, ty de föreskrifvya för svaga doser och äro således att anse som homöopathiska. — Ja, men de hafva hulpit! — Detta nekas naturligtvis. Låt oss då granska källorna för de uppgifter som herr Nathhorst anfört. Dessa uppgifter gjordes på mötet i Stuttgart, hufvudsakligen af geheimerådet frih. v. Ellrichshausen, en allmänt aktad man och ägare till flera stora egendomar i Wäörtemberg. Han anförde der, enligt mötets tryckta protokoller (sid. 355): Ait han, år 4829 och de derpå följande, lyckat: bota sjukdomen, först på sina egna gods och sedar hos sina grannar. Att han derefter blifvit anmodad att behandla sjukdomen på markgrefvens af Baden egendomar, och gjort det med lika framgång. Att detta förhållande föranledt konungen af Wirtemberg att åt hans behandling anförtro de sjuka djuren på Hans Maj:ts egendom Seegut, hvarest äfven kuren lyckats. Dessa uppgifter gjordes i närvaro af omkring 300 personer, hufvudsakligen från Wuärtemberg och Baden (d. v. s. från de länder der kuren blifvit verkställd) utan att någon enda röst höjde sig till förnekande af de anförda facta. Dock ej nog härmed. Sjelfva den af baron Ellrichshausen uppgifna, af vår orthodoxe veterinärläkare såsom orimlig klandrade kurmethoden lemnades äfven utan anmärkning. Man torde invända att landtmän förstå ej sådana saker. Må göra! Men enligt protokollerna funnos andra personer närvarande, hvilkas insigter man i detta fall hade rätt att taga i anspråk; de voro Professor Bdumeister vid veterinärskolan i Stuttgart; Professor Hering i Stuttgart (båda berömde yvcterinärförfattare); Professor With, vetläkare från Köpenhamn; Hr Böhm, vetläkare vid Hohenheim; Hr Ribsaamen, vetläkare från Nassau; och Hr Wörz, hofdjurläkare i Stuttgart. Alla dessa herrar iakttogo en lika betydelsefull. som vältalig tystnad!) Ar detta en af de omtalta segrar, som veterinärläkarne vunnit? Eller kan och bör någon annan seger här komma i fråga, än den öfver sjukdomen? Öfver hvilken seger är det då de yfvas? Jo den — ) Häremot kan intet invändas, ty methoden är osyvikelig, och när den blifvit använd på all boskap i vårt land, så upphör sjukdomen säkert. De hafva dock dervid förbisett en sak, nemligen att för utförandet af denna method behöfvas inga Veteriniärläkare. ; ) Hr Hering tycktes snart efteråt märka, att han härvid spelat en slät roll, och för att åtminstonc rädda någon del af sin krigsära, utan all våda gjorde han året derpå ett litet utfall i Reperto rium der Thierheilkunde — en skrift som nä: stan endast läses af veterinärläkare — mot hvac som blifvit yttradt på Stuttgarter-mötet, egentli gen fästande sig vid bisaker och vid ett a en viss Hoser från Prag inlemnadt enfaldigt re cept — alltsammans vittnande om den förlägen het i hvilken han befann sig.