Aftonbladet – 18 april 1849, sida 2

Men om man på alla håll ibland personer af någorlunda liberala tänkesätt synes vara öfverens derom, att det hvilande förslaget är så beskaffadt, att dess antagande icke ens kunde komma i fråga, i fall utsigt om framgång funnes att få ett annat, öfverensstämmande med allmänna tänkesättet, så synes den egentliga och praktiska frågan som återstår att undersöka, vara den, hvad skälen egentligen kunna vara till den misströstan, som framställes i detta hänseende, samt huruvida icke denna hopplösa föreställning dels hos några hvilar på en villfarelse, och skall försvinna vid närmare undersökning, dels också är ett talesätt, som med flit utsprides från vissa håll, i ändamål att göra reformvännerna modlösa och afskrämma dem från vidare försök att göra mera rationella grunder för representationen gällande. Det är lätt att inse hvilken ofantlig vinst reformens motståndare skulle tro sig hafva gjort i och för hufvudsaken, om de, utan behof af någon positiv verksamhet, sålunda kunde med ett slags trollformel demoralisera det liberala partiet inom nationen, samt bringa detsamma till eftergifvenhet och slapphet. Hvarpå hvilar då egentligen hela denna förespegling, att en liberal reform aldrig skulle kunna lyckas? De, som förorda förslagets antagande, hafva icke hittills låtit förmärka att detta sker för att behaga det egentligt konservativa partiet, utan med kännedom deraf att sistnämnda parti i alla fall är obenäget för all reform, som upphäfver ståndsprincipen och de nuvarande privilegierade stånden såsom serskildt maktegande fjerdedelar af lagstiftande makten. Deras betänklighet måste då egentligen hafva afseende på regeringen; men det är just i denna del, som vi anse dem begå ett stort misstag. Upprepom i korthet gången af deras räsonnemang: Det hvilande förslaget är beklagligtvis mycket otillfredsställande; det hade visst varit önskligt att regeringen, då den tog saken i sin hand, hade jemkat med sig något litet mera, för att gå folket till mötes. Men om man nu afslår, så sätter sig regeringen på tvären; den har en anledning att påstå att det hade berott på det liberala partiet att gå styrelsens goda vilja till mötes, och att denna således icke är skyldig att vidare taga något initiativ. — — Det är visst icke otänkbart, att förhållandet kunde blifva sådant, som det nu antydda; men frågan måste egentligen vara huruvida detta är troligt. Hvad menar man först och främst med regeringen? Regeringen består af konungen och de ansvarige rådgifvarne. Hvad de sednare beträffar, så äro de icke precist oomkullrunkelige. Det kan till och med vara möjligt att en och annan af dem finner sig föranlåten att afträda, om deras verk skulle förkastas. De kunna således, i ett fall sådant som detta, knappast upptagas i räkningen för hvad regeringen framdeles kan anse sig förpligtad att göra; utan när man här talar om regeringen, så menar man påtagligen konungen. Det är således regenten sjelf, som efter den nyssnämnda förutsättningen skulle opponera sig emot hvarje ytterligare reform, så framt folket icke vill taga emot en författning, som det nuvarande systemets egna anhängare inom pressen med en mun förklara så godt som otjenligt att motsvara nationens billiga fordringar. Vi tvifla på att man hittills tillräckligt besinnat hvad denna irriga föreställning innebär, eller erinrat sig att den förutsätter ett omdöme om konungens karakter, som af ingenting rättfärdigas. Det är sannt, att den Höge Personen, derigenom att det hvilande förslaget afgifvits i hans namn och är af honom undertecknadt, äfven gilfvit en presumtion derom, att han föredrager dess grunder framför dem, som reformvännerna föreslogo. Men först och främst kan sjelfva förslaget väl icke betraktas såsom utarbetadt af konungen personligen, utan af ministrarne, hvilka sålunda, konstitutionelt sedt, äro dess upphofsmän. För det andra är det antagligt, att konungen, i den stunden då förslaget afgafs, verkligen befann sig i den föreställningen, att pluraliteten skulle sluta sig till detsamma, lika gerna som till reformvännernas mera demokratiska program. Man bör icke förgäta, att om ock större delen af pressen sökte ingifva vederbörande en motsatt öfvertygelse, så förenade sig flere mäktiga interessen att söka motarbeta och tillintetgörsa det intryck, som de liberala tidningarnes argumentation möjligen kunde åstadkomma: mar erinre sig alt konungen hufvudsakligen är omgifven af personer som alls icke bysa någor sympati för de demokratiska idterna och tidningarna, och som för det mesta tvärtom ärc ganska starkt stämda emot dem. Härtill kom: mer serskildt, att just vid den tiden då re formvännernas program frambars, skedde de häftigaste ansträngningar från vissa kotterier hvilka tydligen hade till syftemål att genon allehanda dikter och anfall på reformvännern; förmå konungen att tro, att de bekanta peti tionerna och de grunder som deri framlades alldeles icke voro något egentligt uttryck a majoritetens tänkesätt och önskningar, utan er konstgjord tillställning antingen af någon sort revolutionär och republikansk propaganda, elle af några få skrikare, som helt enkelt ville gör: sig bemärkta, 0. s. v. Ty om ändamålet ickt bade varit, att med hvad medel som hels åstadkomma en motverkan mot reformvännern: för öeaonhlecket. precist under de dagar, di