m—LJV—erZm—— Vi torde ej behöfva beskrifva det uppseende, som denna grannt utstyrda fröken väckte vid sidan af den åldriga, ännu i djupaste sorgdrägt klädda friherrinnan. Ett sorl af beundran genomlöpte rummet, så mycket mer som ingen igenkände henne och bennes sätt att föra sig tillkännagaf ett fruntimmer ur den stora verlden. Man trodde henne vara en utländska, och öfverhopade baron Duwald med frågor derom. Han besvarade dem, och vid namnet von Bilow utbrast en äldre man: Hon, hvars föräldrar råkade i den yttersta miser genom reduktionen ? Just hon! Men för några år sedan var bon nog lycklig att erhålla ett arf, som, om det icke gjorde henne rik, åtminstone satte henne i säkerhet för behofven. Ack, nu påminner jag mig! inföll en annan. Det var i samma vefva, som prinsessan förmäldes ..Man talte då om en fattig, mycket vacker fröken, som fått ett arf. Hon bodde i sin förmyndares hus vid Köpmanstorget, men i en hast försvann hon... hvar tog hon vägen ?, Hon anmodades att följa en gammal slägting på en resa. Den gamla damen dog, och i sin dödsstund rekommenderade hon henne till min faster, friherrinnan Duwald, i hvars hus hon alltsedan vistats. — Imedlertid bildade de unga herrarne en cirkel, som blott hade ögon för Regina, hvilken å sin sida med en viss air de modestie upptog denna hyllning, under det hon inom sig sjelf öfverlade om, hvad som vore roligast, antingen att i karlkläder svärma omkring, eller, såsom hon nu, utgöra ett föremål för de kringsvärmande fjärilarnes beundran. Flera och flera damer anlände och placerades, men cirkeln kring Regina blef oförändrad; de bevärdigades knappt med ett ögonkast. Snart inträdde likväl tvänne nya, den äldre vid general Örnstedts, den unga vid ryttmästar Bernhards arm, och ett nytt sorl lät höra sig. Ultrycken: den gudomliga fröken Örnstedt! Hvad hon är vacker! ILfvad hon är intagande! hunno ända till hennes öron. Och den kedja af beundrare, som af fröken von Bilows skönhet blifvit knuten, sprängdes och skingrades för att ila till den nya solens möte. (Forts.)