Aftonbladet – 18 april 1849, sida 2

att sprida sådana sagor först muntligen, och sedan upprepade i skrift, som t. ex. att en hop underskrifter på Stockholmspetitionen hopsamlades på Hötorget, eller erhöllos medelst fri punschtraktering, m. fl. rykten hvilkas grundlöshet var tillräckligt känd af flera tusen personer, och öfverhufvud af hvar och en, som icke genom serskilda förhållanden var stängd ifrån direkt beröring med allmänheten. Det är sannt, att å andra sidan i alla fall qvarstod det factum, att borgareoch bondestånden, såväl vid den sistförflutna, som vid flere föregående riksdagar visat sin sympathi för en mera liberal reform, och att dessa stånd otvifvelaktigt företrädesvis måste anses uttrycka tänkesätten hos den vida största delen af landets näringsidkande och skattdragande befolkning; men man kan lätt göra sig reda för, att äfven en sådan omständighet kan genom bearbetningar blifva förbisedd vid tillfällen, sådana som det ifrågavarande. Allt detta gör, vi upprepa det, mer än troligt, att Konungen verkligen hyst den tankan, att i det afgifna representationsförslaget lemna ett på det hela sannare uttryck åt allmänna opinionen, än det som låg i reformvännernas program. Men det finnes ingenting — och detta är kanske det vigtigaste momentet i hela den nu förevarande frågan — det finnes ingenting, som ger något slags direkt anledning till det påståendet, att Konungen skulle definitift och bestämdt vägra att acceptera en mera liberal representationsgrund, eller äfven att träda i spetsen för densamma, så snart nationen sjelf på ett öfvertygande sätt visar, att den önskar en sådan; och likväl utgör detta påstående, såsom läsaren sett, numera nästan det enda vital-argumentet, hvarpå ifvern för det hvilande förslagets antagande grundas från den ena sidan. Man återkommer bär alltid till den stora sanningen, att representationsfrågan icke kan falla,. Denna sanning bar icke allenast blifvit erkänd af, utan ock först förkunnad ifrån regeringsmakten sjelf inför ständerna; och det är då icke heller ett ögonblick antagligt, att Konungen skulle betrakta Sveriges folk såsom skyldigt att emottaga såsom en skänk af gunst och nåd hvad helst regeringen kan bjuda detsamma i reformväg. Nej; meningen af de nyssnämnda betydelsefulla orden kan icke vara annan, än att konungamakten insett detta folks rättighet att få sina instilutioner utvecklade till sann konstitutionel frihet, och en gång uppfattat sin egen pligt att medverka dertill. I det förestående ligger, enligt vår tanka, premissen till besvarande af det här ofvan framställda spörsmålet: Hvad är nu att göra i reformfrågan? Deri ligger ock klaven till det i Aftonbladets första artikel i fredagsbladet antydda svaret, alt nationen nu åter bör taga frågan i sin hand, för att på ett oförtydbart sätt tillkännagifva hvad den hufvudsakligen vill, i händelse det hvilande förslaget skulle blifva förkastadt; emedan ett uttryck af den allmänna viljan här lika gifvet måste vara ett vilkor för att kunna fordra konungens medverkan. Men å andra sidan finnes också ingenting som positivt berättigar att misströsta om denna medverkan, i samma stund, som allmänna tänsättet uttrycker sig tillräckligt bestämdt och oförtydbart. Det är i detta hänseende, som det stundande mötet i Örebro kommer att blifva af stort interesse, såsom en början till den undersökning, hvilken är nödig för att erfara på bvad punkt opinionen befinner sig. Vi skola i det följande närmare angifva vår mening om de åtgärder, som i sammanhang härmed äro lämpliga från reformvännernas sida.