Aftonbladet – 13 april 1849, sida 3

i Indien förekommande landtkrabban måste en gång om dagen till hafvet för att bada och hemta den portion vatten, utan hvilken respirationen ej kan försiggå. — Men den högre afdelningen af Leddjurens klass äro landets och luftens innevånare. Vi se i allmänhet att ju lägre organismerna äro, desto mera bundna vid vattnet; ur detta vatten stiger småningom djurverlden upp på jorden; vi sågo detta först vara fallet med några af Molluskernå (Snigeln, Trädgårdssnäckan), och bland Leddjuren tillhörer den högre hälften luftens region. Ur det tunga, ljud och ljus lika dämpande vattnet, der bristen på respirationsmedel ej förutsätter högre organer, upp i den ljudets och ljusets vågor snabbt bärande luften, der andedrägtens organer äga fullt verkningssätt, svinga sig de högre bildade Insekterna. Naturforskarne, yttrade professorn, hafva byggt upp liksom ett hus, der deiolika rum fördelat de skiljda djurgrupperna. Vi stå vid ingången till Insekternas ofantliga sal, öfver hvars dörr läses: Den, som här går in, lemnar allt annat efter sig,. Ty rikedomen på former, lifsyttringar och under är der så stor, att hvarje forskare, som åt dessas uppfattande egnat sin håg och verksamhet, finner fältet så omätligt, mångfalden så stor, att dess ransakande upptager alla hans ansträngningar. Vore den för dessa föreläsningar bestämda tiden ej så kort, och ämnet i sig. sjelft så oändligt, skulle en antydning kunna lemnas af huru dessa djur andas, ej genom blodets strömmande till lungor och gälar, utan derigenom att luften inledes genom talrika öppningar i kroppen och i fina rör genomlöper den i alla riktningar, så att blodet ständigt är i ymnig beröring med luften och dessa egendomliga, lätta och snabba rörelser åstadkommas och denna stora kraft, som är sådan, att om den ej inskränktes af den ringa storleken, (inga af fornverldens koölosala former äro af denna ordning kända) de skulle längesedan förstört den lefvande naturen, — skulle en angenäm framställning kunna göras af denna instinkt, som härmar menskliga sinnesyttringar, denna konstdrift, som nu först mötes i naturen och är redan så högt utbildad — skulle man betrakta dessa märkvärdiga bildningar, med hvilka de frambringa toner och utveckla ljus, — eller välja, såsom exempel på något af allt detta, en exkursion i våra närmaste omgifningar, der på de grönskande ängarne, i de angenäma lundarnes skugga, i vattnens djup, i vassens täta massor millioner varelser i brokig färgprakt, i luftiga rörelser, i underbara förrättningar lefva ett lif, hvars märkvärdigheter få ana. Men vi nödgas stänga den halft öppnade dörren, och blott anföra ett faktum, som också synes tidsenligt. Det är bekant att insekterna undergå för dem egendomliga förvandlingar, metamorphoser. Ur ägget utvecklar sig larven, masklik, tillväxande, glupsk; denna förvandlas till en stilla sittande, fastande, med hårdare hud betäckt puppa, hvilken ej tillväxer, och ur denna framträder slutligen den fullbildade insekten. För alla väl känd är malen. Den äger såsom larv ett tunnt öfverdrag, som det slipar med sig hvart den kryper. Der malarne finnas iakttages ock en annan insekt, en stekel-art, försedd med 4 klara små vingar, abdomen fästad genom cn liten stjelk vid thorax och med ett äggläggningsrör (gadd)i stjerten. Det är angående denna som prof. Wahlberg lemnat följande intressanta underrättelse. Den lefver i ständig fejd med malen, smyger sig alltid omkring der malarne sitta dolde i sina hyllen, och detta vet malen mycket väl; om någon annan vidrör denna lilla fjärilslarv, så drager han sig ej tillbaka in i hyllet, i hvars mynning han framsticker hufvudet med de ständigt spelande antennerna. Men om stekeln infinner -sig, försöker han att gifva sig ut, väl vetande att han då genom sina rörelser skulle fria sig. Men detta vet ock stekeln och han skyndar sig derför, att sätta sig ned på larven, med sina lifliga antenner gifva slag på slag mot malens främre del, och tvingar den så att hålla sig stilla. Nu nedtrycker stekeln sin gadd (äggläggningsrör) i mallarvens kropp, och döljer i den sina ägg; malen tillväxer, uppfostrar de främmande snyltgästerna i sitt inre, tills dessa fullbildade spränga sin styfmoder och i talrikhet draga ut för att mångdubblade föra samma ofred mot malarne. Vi hafva i sanning allt skäl, att med mildhet beömta ett litet kräk, som visar sig så gagnande för oss, och hvilket just vid denna tiden är så ymnigt i våra boningsrum, (Forts. följer.)