Aftonbladet – 13 april 1849, sida 3

(Införes på begäran.) En uppsats i tidningen Friskytten för den 8 innev. med öfverskrift: Schism vid Mindre Theatern, föranleder undertecknad, att anhålla om plats i Aftonbladet för nedanstående genmäle: Min befattning som styresman för scenen vid Mindre teatern binder mig vid det icke alltid tillfredsställande uppdraget, att, efter måttet af min insigt, tillse det konstens kraf och allmänhetens billiga anspråk må varda af mina kamrater vid scenen uppfyllda, efter bästa förmåga. I denna min egenskap ansåg jag mig jemväl en afton för några veckor scdan ega anledning att fästa mill Lindmarks uppmärksamhet på några, måhända tillfälliga uraktlåtenheter, dem hon, enligt mitt omdöme, både borde och kunde undvika. Mina anmärkningar voro förestafvade af uppriktigaste nit för konsten och för den inrättring i hvars tjenst vi båda stå. M:H Lindmark ansåg sig ega anledning att afvisande bemöta min framställning, hvarigenom samtalet sedermera kom att antaga åtminstone nägon anstrykning af ömsesidigt missnöje, hvilket en billig bedömare dock lätt borde kunna, om icke fullkomligt tillgifva, åtminstone urskulda, om han tager i betraktande den ställning tvenne jemnåriga yrkeskamrater intaga til hvarandra, af hvilka den cna har sig af sin befattning ålagdt, att öfver den andras tjensteutöfning hafva en tillsyn, som icke alltid å ömse sidor kan vara angenäm. . Den af Friskytten försåtligt framkastade vinken om en känbar tillrättavisning, den jag skulle hafva tillåtit mig emot m:ll Lindmark, anser jag, så vidt den är ämnad afse något från min sida begånget bandgripligt våld, för mig personligen kränkande, enär den är fullkomligt sanningslös. Hvarje man måste rodna öfver att nödgas värja sig mot en slik beskyllning; och jag skulle af skyldigt afseende på m:ll Lindmarks personlighet och min egen ställning hafva uraktlåtit all offentlig redogörelse för denna fullkomligt enskilda tvist, derest man icke genom en dylik, lika ohederlig som illvillig anspelning bade så godt som tvungit mig att taga ti:l orda. Vid ett sammanträde, som någon tid efter ofvannämnde tilldragelse hölls af Mindre teaterns medlemmar, vände sig m:ll Lindmark till hr Torsslow med anmärkningar öfver mitt beteende; men sedan vi ömsesidigt, hvar efter sin åsigt, redogjort för sakens sammanbang, fick den dervid bero, utan att någon ursäkt kom ifråga, och allraminst å min sida kunde lemnas, enär jag ansåg mitt handlingssätt vara fullkomligt öfverensstämmande både med rätt och pligt och grannlagenhet, om det än icke bar vittne om den grace, som Friskytteno tyckes hafva önskat. Emedlertid hade jag underställt kamraternas ompröfvande ett förslag till sådana ändringar i reglementet, hvarigenom jag för min del ansåg Mindre teaterns tillvaro och dess skådespelares utkomst bättre betryggade än tillförene. Hr Torsslow, hvars utmärkta förmåga såsom förvaltare af Mindre teatern ag för öfrigt på det högsta värderar, var härutinnan ned mig af olika mening; men alldenstund jag anåg mitt förslag hafva de öfvervägande fördelarne på in sida, och af denna anledning gjorde mitt jvarstående vid Mindre teatern beroende åf den utgång min hemställan skulle röna, (hvilken sak öljaktligen stod utom allt samband med det missvöje m:ll Lindmark mot mig anmält) så föranläts ag att öfver frågan äska omröstning, hvilken utföll ill fördel för mitt förslag, samt i och med detsamma ade till följd uppfyllelsen af min lifliga önskan ut kunna få varda bibehållen vid Mindre teaerns scen, för hvilken jag ännu hoppas få verka ned de obetydligakrafter, som kunna stå mig till buds. Efter att sålunda, så sammanträngdt som möjligt, afva redogjort för de i Friskyttens, uppsats illa ippfattade sakförhållandena, återstår mig allenast, tt till artikelförfattaren anspråkslöst hemställa, huuvida han icke med mig anser offentlighetens målsnän ega ett tacksammare fält att bearbeta än det nskilda lifvets jemförelsevis oskadliga tvister och må förvändheter. Hvad som i allmänhet benämnes qvaller, har redan inom umgängeskretsarne intet odt namn om sig, och borde så mycket snarare igga utom pressens område. Tvifvelsutan kan också n tidning, med Friskyttens egenskaper utan mehn pplåta detta fält åt mindre lyckligt begåfvade subekter, som hufvudsakligen på skördar derifrån nödas grunda sitt hopp om nödtorftig andlig och ekonomisk tkomst. Det vissa är, att en tidningsförfattare, som not annor man riktar komikens träsvärd, och likväl llenast begagnar det till en aln, att dermed mäta mfånget af hans yttre menniska, i och med detamma råkar utom gränserna, om icke för det skickgå, åtminstone för det qvicka.