Aftonbladet – 5 april 1849, sida 2

——-—nn(mmcs-——— ! JJEJ— I Och låta mina fiender segra ...? ! Det skola de ej... Minnet af ditt mod och din rättskaffenhet skall alltid bevaras. Men betänk hvad som inträffar om du envisas med att qvarstanna... jag kan icke ge annat namn åt en dylik föresatts... ty ståndaktighet urartar lätt till envishet... betänk följderna! Hesselgrens öde förvärras... och skulle det ej vara möjligt att han förvinnes till brott, så äro menniskor icke odödliga, än mindre skydda bojor och fängelsemurar för döden... Deremot ger jag dig mitt hedersord på, och det har jag aldrig svikit, att om du flyr, skall hans process taga en helt annan vändning, han erhålla fullkomlig upprättelse, och ersättning för sitt lidande. Betänk vidare din Marias framtid! Står du till svars för att utkasta en ung flicka, ensam och värnlös i verlden, sedan du offrat henne din kärlek, och lofvat henne ditt namn? ... Ån mer: i dag kan jag ansvara för hennes frihet, i morgon kan jag det ej. Och hvad du; såsom man, trotsat, skall i hämndens skepnad återfalla på den beklagansvärda flickan. Och slutligen: vill du öfverlemna den för dig allt uppoffrande Margreta, nu van vid välmåga, åt en tiggarstaf, att stödja sig vid på sin annalkande ålderdom? ...n Hvarje Dittmars ord träffade Prytz hjerta, såsom ett dolkstyng. Hans fars kärlek, som påkallade hans tacksamhet, målningen af det ganska sannolika öde, som skulle träffa hans efterlemnade, stämde småningom hans sinne till eftergift. ,Välan, min far, jag lyder! När befaller ni jag skall resa? I natt. Hvart vill du fara? Till Norrige! ;Godt! Jag skall bestyra om det nödvändiga för resan, ty hvarken du eller Margreta får dermed väcka minsta uppseende. Klockan elfya skall allt vara i ordningl )Men buru förmå Maria att lemna staden, utan att hafva selt sin bror, och i en så fullkomlig okunnighet om hans öde?...n Taurent! på det du må kunna döma om höjden af min kärlek till dig, så... skola du och Maria dessförinnan se och tala med Hesselgren. Jag har redan lofvat honom det. Ja, jag har talat vid honom .-.och, jag vet icke om du är villig att gå in på en sak, hvarom han anhållit... Dock, det må han säga dig sjelf. Då det ej kan blifva annorlunda, så farväl, farväll Med ömhet omfamnade han sonen; som nedsjönk till hans knän, nästan sanslös af smärta öfver att se sin far invecklad i planer, hvilkas ändamål han nödgades afsky.