Aftonbladet – 5 april 1849, sida 2

vald och rundan Samt OTT StUaHUaDCIS, JO: Malung om med sina nätta motiver bildade cn cj obehagig omvexling med de mera storartade kompositionerna. —U— — De fleste läsare hafva utan tvifvel i gårdasens Aftonblad tagit kännedom af det under utdelningen Utrikes meddelade manifestet ifrårg konstituerande församlingen i Rom, äfvensom ff provisoriska styrelsens i Toscana under den 4 Mars afgifna förklaring, i anledning af storhertigens protest; och hos dem, som händelsevis öfverhoppat dessa handlingar, rckommendera vi desamma till uppmärksamhet, såsom serdeles intressanta och upplysande i afseende på ställningen emellan de båda nyblifna republikerna och deras förra suveräner. Man har, under de veckor, som följt på den sednaste rörelsen i Italien, ifrån pressen i flera länder sett stora betänkligheter framställas derom, huruvida icke Roms och Toscanas utropande till republiker vore en förhastad, af folkyra och exaltation tillkommen, samt i sig sjelf orimlig handling, hvilken skulle komma att hafva samma hastiga öfvergång, som Masaniellos fiskare-revolution i den Stumma af Porticin. Detta är någonting i vår tänka ganska svårt att afgöra här i Sverige, och för öf. rigt, hvad den förutspådda korta varaktigheten beträffar, ganska möjligt; åtminstone ser det temligen ut, som om det utländska våldet skulle ämna göra sitt till, för att förstöra den republikanska statsformen. Det är med ett ord en fråga, som tiden bäst skall lösa, och det lönar icke mödan att nu spilla stora ansträngningar på kompromisser derom. Emellertid är det stort skäl att taga notis af de motiver, som konstituerande församlingen i Rom i det omnämnda manifestet angifver för sitt handlingssätt; emedan man, äfven med böjelse att egna påfven Pius IX all den högaktning, som hans personliga egenskaper förtjena, knappast lärer kunna undgå att godkänna allt -det hufvudsakliga, som konstituerande församlingen yttrar angående anledningarna till den hastiga förändring, som visade sig i sinnesstämningen emot den andelige fursten. Man är i första ögonblicket färdig att häpna vid tanken på, att folkgunsten skall kunna så hastigt vända sig ifrån den varmaste tillgifvenhet och beundran, som Pius IX otvifveiaktigt åtnjöt för några månader sedan, till en sådan grad aflikgiltighet och afvoghet, att man till och med knappt förmärker något parti uppenbara sig till hans försvar, med undantag af en eller annan bland presterna, — ty äfven bland dessa hålla många med folket. Förklaringen blir likväl, när man läser det ifrågavarande manifestet, helt enkel och imstämmer med hvad som. redan förut blifvit antydt i Aftonbladet, nemligen att den allmänna entusiasm för Italiens sak, och för dess oberoende af utländskt öfverherrskap, här varit starkare, än entusiasmen för påfven, när det ögonblicket inträffade, att båda dessa känslor kommo i strid med hvarandra. Detta förefaller oss ock helt naturligt; och man kan bäst genom ett exempel göra sig en id om huru ett likartadt förhållande skulle utfalla här i Sverige. Föreställom oss t. ex. att elt allmänt krig hade föregått i Europa, vid hvars afslutande de stora makterna efter behag skimpade sönder nationaliteterna och skiftade länder och folk bitvis sig emellan, samt genom ett sådant fredsslut t.ex. norra delen af Sverige ned till Mälaren. Upsala utdelades åt Ryss-land, på samma sält som Lombardiet år 1815 gafs till Österrike. Föreställom oss vidare, att ryssarne under loppet af några och trettio år regerade med en jernspira öfver den sålunda tillkräktade delen af landet, så att yttranderätten vore förqväfd, men spioneriet blomstrande i alla kretsar, och hvarje uppenbarelse af len patriotisk förbittring hos den gamla kraftfulla norrländska stammen bestraffades med mångårig fängelsetortur, eller transport till SiIberien; och att, icke nog härmed, den inIkräktande makten jemväl blandade sig i det löfriga Sveriges styrelse, på det sättet, att alla lyttringar af friheten der förföljdes. — Här Ihatva vi en supponerad ställning, som med IGuds bjelp aldrig numera skall kunna inträffa för Sverige, men som emedlertid är precist ellikartad med Italiens under Österrikes herraI välde i norra delen deraf. Tänkom oss nu vidare, att den återstående delen af vårt land hade blifvit delad emellan tlett par dynastier, hvilka också under ett antal år gjort hvad de kunnat för att qväfva den svenska nationalkänslan och friheten, så att alla landets ädlare söner gemensamt suckade efter pånyttfödelsens dag, men ännu utan något viss hopp att se den randas. — Tänkom oss slutligen, att den ena af de sålunda skedda fördelningarna fick en furste, som genom vissa ädla och storsinnade yttranden och handlingar, samt genom en allvarlig tillkännagifven vilja att ordna en förderfvad förvaltning, på em gång åter tände hoppets elektriska gnista att få se det gamla Sverige återföras till enhet och sjelfständighet. Tänkom oss, att ryssarne emedlertid blefvo sysselsatte med en komplett revolution inom sitt eget land, så