Aftonbladet – 5 april 1849, sida 2

HERR MEYERS KONSERT. Hr Meyer var vid detta tillfälle icke rätt lycklig valet af dag, i anseende till den inträffade kollisioven med åtskilliga tillställningar som redan hade in gifna publik, men deremot så mycket lyckligare i valet af musiknumren, hvaribland voro åtskilliga törre verk, som kunna räknas till det utsöktaste i in art. Aftonens glanspunkt var Beethovens stora violinconcert, Ddur, ehvad man betraktar den djerfva romantiska flygten, som, understödd af en praktfull nstrumentation, hänför hvarje åhörare, eller den klassiskt sköna formen, hvaruti motivernas konstulla genomförande utgör för den tänkande konstnären ett det mest intressanta och lärorika studium. Denna concert innebär betydliga svårigheter och erfordrar mästerskap i styl och färdighet: det ir ock en heder för en violinist, om kompositionens anda icke saknas i hans föredrag, äfven om någon anmärkning kan träffa enskildtheterna. Detta anse vi oss kunna säga om hr Meyers utförande af denna komposition: hans sång hade ett intagande uttryck, hans passager voro lifliga och glänsande och hans föredrag af det hela saknade ej denna poesi, hvarförutan Beethovens musik aldrig på ett värdigt sätt kan föredragas. Någon enskild passage kunde måhända varit mera fini, äfvensom hr M. uti den kadensartade början af första solot skulle hafva hehöft mera lugn; totaleffekten stördes emedlertid ej af dessa smärre brister. Orchestern är af förf. likaledes ihågkommen med betydande svårigheter, hvilka mindre finnas uti tuttiän solopartierna, hvari den uppträder med satser, som endast genom iakttagande af den strängaste ensemble läto utföra sig. Afven denna uppgift löstes på ett sätt, som hedrar hofkapellet, helst då blott en repetition kunde erhållas. Detta nummer vann ock ett allmänt och lifligt bifall. Konsertgifvarens öfriga nummer voro en fantasi öfver ungerska melodier af Molique: en väl skrifven, men något torr komposition, samt variationer af eget arbete, som äro mera svåra än glänsande. Hr M:s lika fina och eleganta som färdiga spel erböll äfven. här enhälligt och välförtjent bifall. Såsom konsertens slutnummer gafs deklamatoriet Spastaras död, denna sköna relik efter den alltför tidigt hädangångne Brendler. I den friska, melodiska uppfinningen framlyser snillet; planen för poemets behandling och körens inflätande röja tänkaren; ingenting tillkännagifver dock att detta verk var det första större, hvarmed författaren uppträdde. Numret gafs väl, egentligen hvad orkestern beträffar, på hvilken det ock ej gör ringa anspråk. XKörerne borde deremot utförts med mera diskretion, och hr Hedin, som föredrog deklamationen, var här ej egentligen på sin plats. Konsertgifvaren ådagalade anspråkslöshet och takt genom att gifva denna pjes till slut, och ej, såsom eljest brukas, försvaga dess effekt genom cn intetsägande b:avurpjes, för att hafva sista ordet. Den ypperliga duon för mansröster, ur Jessonda, hörde man nu med dubbelt nöje, då den rika instrumentatioren icke, såsom eljest, representerades af qvartett och piano. Dock ackompanjerades duetten stundom nog starkt, hvilket för sångarne försvårade uttrycket. Icke dessmindre bör hrr Strandbergs och Walins sång nämnas såsom förtjenstfull. och serskildt hr Walins lyckade föredrag af recitativet. — Framför konsertens första afdelning gaf: Mendelssohns genialiska och förträffligt arbetade Fingals-ouvertyr, som utfördes ganska väl — och fram: för den andra en konsert-ouvertyr af hr H. Berens som utmärker sig genom ett artistiskt genomförande af de i sig sjelfva icke ovanliga motiverna sam genom en effektfull instrumentation. Man kan blot anmärka, att slutet af-ouvertyren är något för lite