Aftonbladet – 4 april 1849, sida 2

enda bror, smädeligen föras till stupstocken?... Det blir omöjligt att förmå honom begagna sig af sin lejd ... Tårar förmörkade hennes syn, och den till både kropp och själ förr så kraftfulla Margreta nedböjdes under bekymrens tyngd. De hade nyss slutat sin tarfliga middag, som alltid intogs klockan elfva; men Gud skall veta huru mycket blifvit rördt af maten. Hon satt redan åter i sin lilla kammare vid sin spinnråck, och den tråd hon drog ur det väl ansade linet var fin som ett hårstrå och jemn som en sena. Men ack! för hvem arbetade hon, hvem skulle erbålla frukten af hennes flit, hennes möda?... Ilon hade alltid hoppats att få se sin brors barn leka omkring sin spinnråck, sin väfstol... Åt dessa små englar, som hon i sina vakna drömmar kallade dem, ville hon offra sin tid, sina krafter, och nul... Tårar frambröto våldsamt öfver hennes kinder. Hvad är det värdt att jag arbetar ? utbrast hon nästan förtviflad, då tråden halkade ur hennes hand. Herre! fortfor hon och sammanknäppte sina händer, tag mig hädan ur denna jemmerdal, att mina arma ögon måtte slippa att se det gräseliga..-! Under dessa qvalets och pröfningens stunder anade hon icke huru nära den Rafael var, som skulle räddå henne ur denna öppna afgrund. Hon väcktes af en sakta bultning på dörren. ;Hum! mumlade hon; att man aldrig kan få vara i fred i det här Stockholm!... Fast det är kanhända en fattig; och en olycklig får ju icke vredgas på den olycklige... Hon öppnade... men det var Ingrid, som stod i förstugan. Ja så, är det ni, mor Ingrid? Stig in! Det är väl, ni kommer och tröstar mig, arma... Kära fru, tala icke så! När nöden är som störst, så är bjelpen som närmast. Se, hvem jag för med migl! Och nu införde hon sin följeslagarinna, som stått bakom henne, och i den mörka förstugan ej blifvit bemärkt af Margreta. (Forts. följer.)