Aftonbladet – 4 april 1849, sida 2

ningsarbetet nalkades sitt slut. Det är en gammal sägen att man icke blott skall beskratta och begråta de menskliga tingen, utan äfven förstå dem. Men det vore mycket att beklaga om passionen vunnit insteg i församlingen och gjort vädjandet till partiernas samvete och pligtkänsla omöjligt. Den stund är nu kommen, måhända den sista, då det skall visa sig om detta dock en gång kommer att ske, så väl från totalisternas som centralisternas sida. Talaren öfvergår härefter till betraktande af Österrikes förförhållanden; han vidrör den genom den oktrojerade författningen verkställda centralisation af monarkien och förklarar, att det vore en smärtsam tröst att Österrikes afsöndring ej utgått från nationalförsamlingen. Fäderneslandet vore i fara, men denna fara voro flersidig, emedan den bestode lika mycket uti en fortfarande inre gäsning, som i hot utifrån. Vid Tysklands konst tuering bör ingen tysk stat förnärmas. Redan genom förbundsakten vore de enskilda staternas ingående uti ett innerligare förbund medgifvet, riksförfattningen hade blifvit afslutadt på ett lagligt sätt; intet maktspråk kunde bestrida att så var och förmätenheten kunde ej gå så långt att erätfa densamma genom ett maktspråk. Mcn just derföre ville talaren att man så mycket som möjligt undviker att förnärma eller förolämpa de enskilda regeringarna, på det att den inre förvirringen och yttre faran icke måtte frambesvärjas af dem som varit medgaranter af.18135 års fördrag. Må man derföre afvakta de enskilda regeringarnas inslämmande, cmedan, om man är i besittning deraf, ingen skulle kunna hafya något att invända emot konstiluerandet af en förbundsstat. Om Österrike ej biträder ett innerligare förbund, så skola dess deputerade nödgas afträda från denna kammare. De mediersta staterna måste i anledning af den förändrade ställningen antaga andra åsigter och ett annat bandlingssätt, och Preussen, som kallas af det ena partiet och tillbakastötes af det andra, ehuru det ej velat det förra och icke förtient det sednare, sku!le forceras att intaga en ställning som den ovissa majoriteten i detta hus icke kunnat förmå det att intaga och bibehålla. En brytning vore då oundvikelig i Tyskland, en olycka, vida omätligare, än man här synes föreställa sig. Man har icke upplefvat, eller ock redan glömt, hvad det vill säga att göra Tyskland till skådeplatsen för ett allmänt krig. Och då hade man att kämpa mot främmande vapen. Derföre ansåg talaren tanken och afsigten, att från detta hus utkasta en anledning till en sådan brytning, obekymrad om deraf blefve för Tyskland ctt fredsbudskap eller en eldbrand, åtminstone för en obetänksamhet, för att ej nytja ett starkare uttryck. Talaren slutade med att rekommendera sitt ofvan omnämnde amangdemang. Wurm från Homburg: Talaren varnar derför, att Tyskland icke åter må låta fånga sig af diplomaternas list, hvilka äfven 4815, genom et penndrag, förrådde Tysklands önskningar och hopp. Talaren ådagalade vidare att tyska förbundsda:en skulle bafva uppträdt vida mera energiskt mot utlandets försök att blanda sig i Tysklands angelägenheter, än som nu skett då man velat anse dessa utlandets inblandningar såsom cn rättighet. Den allmänna meningen i södra Tyskland vore vilseförd, förbländad och uppretad. Paul Pfizer har ständigt funnit det enda räddningsmedlet uti kejsarvärdighetens uppdragande åt Preussen; hvarför förtiger man detta för folken? (Röster på venstra sidan: icke nu mera!) J sägen: icke numera, jag säger eder att meningsförändringen ligger hos Wärtembergska regeringen, icke hos Paul Pfzer. Redan 4830 har Paul Pfizer sagt att blott en räddning vore möjlig om Preussen trädde i spetsen för Tyskland; och att Österrike aldrig skulle kunna inlåta sig med organiserandet af en folkrepresentation. Detua hade nu blifvit besannadt, och Paul Pfizer vore ännu alltid af samma tanka. Annu äro knappt trenne dagar förflutne, sedan i I Stuttgart, uti fosterländska föreningen, vid underrätlelsen om det Welckerska förslaget, ett allmänt jubel utbrast och ett lefve för Paul Pfizer dånade i salen. (Venstern afbryter talaren upprepade gånger på ett sätt som antyder att hans yttrande ej möter sympatier.) I Mars förlidet år då Paul Pfizer varit uti ministeren, hade det wörtembergska sändebudet i Berlin blifvit instrueradt att erbjuda konungen af Preussen tyska kronan. Om vi nu, fortsatte br Wurm, ,med ledsnad hafva förnummit att Wiärtemberg öfverlemnar sig åt en viss halfhet, så måste vi äfven beklaga att en meningsförändring ägt rum, men hos Paul Pfizer finnes ingen skuld dertill. -Talaren öfvergick slutligen till de kyrkliga skiljaktigheterna i södra Tyskland, som sannolikt der framkallat en obenägenhet för den prcussiska hegemonien. Detta misstroende hade väl enligt talarens tanke varit grundadt i förflutna tider; men nu, då man bade grundrättigheter, vore detta icke fallet. Om nu riksöfverhufvudåt vore en muIselmany, -kulle han dock icke kunna träda i vägen Ihvarken för katoliker eller protestanter. För öfrigt, slutade talaren, skola äfven våra katolska bröder instämma, så snart bindeln faller Ifrån deras ögon, och de blifva varse att fäderneslandet sväfvar i den största fara och blott på en väg Ikan föras till räddning. Deputeraden Römer erhöll derefter ordet för att lgöra nigra porsonliga armärkningar. Den föregående talaren hade sagt att wäörtembergska regerinIgen uti Mars förlidet år hade erbjudit Preussen I kejsarkronan ; detta måste tal. förklata för Osannt. Det skulle hafva varit förmätet om Wöärtemberg hade tillvällat sig att i Tysklands namn göra ett såI dant steg. Vidare hade hr Wurm yttrat att om I Paul Pfizer ännu toge del i regeringen, skulle denInas åsigter vara nnnorlunda. Jag påstår att rege Tringens politik äfven då skulle förblifva densamma jty den wörtembergska regeringens beslut kemmsö Ttill stånd genom dess medlemmars pluralitet och I Paul Pfizer hade ej pluraliteten för sig I anled: ning af ett afbrott från högra sidan anmärkte ta laren: Jag känner den Wwirtembergska regeringer och hennes beslut bättre än ni, hvilket yttrande framkallade församlingens trunterhet. Talaren fortfor: Så högt än Paul Pfizer står i Wärtenibergs oct bela Tysklands aktning, så har ban dock i Sckwa Iben funnit de minsta sympatierna för sina idfe om en preussisk hegenomi; för öfrigt vore br Wum under sin frånvaro från Wirtemberg, alldeles ej stånd att känna det schwabiska folkets stämning TAfbrott.) Enligt talarens tanke vore den wärtemI bergska regeringen icke förtjent af tadel utan sna Irare motsatsen, Ty hvilken regerivg har väl allra först. prin: uigerat grundrattieketerpa ech derut C I VTA 4 rranc natt ctatear LR rnANE, rs