Aftonbladet – 4 april 1849, sida 2

torkade dem, dränkte deras flöde alltid på nytt de sköna blå ögonen, och detta öfverflöd ökades ju närmare hon nalkades staden. Vid tullen stadnade hon, för att låta visitera hvad hon medförde. Så väl tullbetjeningen, som befälhafvaren för vakten syntes bestörta öfver den unga flickans sorg. ,Hvem är ni? Hvad heter ni? frågade underofficeren. Maria Hesselgren., Och kommer ifrån . ..? Från Carlstad.n Kör ID Då de kommit in på Norrtullsgatan, och så långt från tullen, att de derifrån icke mera, hvarken kunde ses eller höras, trädde en äldre qvinna hastigt emot dem, tillsade bonden att hålla, talade några ord vid det unga fruntimret, hvilka försatte detta i den högsta bestörtning, bjöd bonden en dubbel slant i drikspengar, om han ville lemna henne tömmarne och sjelf gå bredvid, hvarpå han gick in, och man körde vidare... Efter Fehmans och Fahlströms bortgång, föreslog Dittmar grefve Ilorn en spatserridt till Ulriksdahl, dertill drifven af en besynnerlig aning, en af dem, hvilka ingen kan förklara, men som ofta nog visa sina verkningar. Och snart sutto de båda herrarne till häst, beledsagade af ett talrik! följe grant utstyrda drängar... De hade hunnit inemot Kungsbacken, då Dittmars skarpa blick varsnade bondkärran, körd af den honom välbekanta Clara för en flicka af bättre stånd, och med allt utseende af en långväga resande. Liksom af en händelse höll han sin häst åt den sida, dit Clara styrt undan sit anspråkslösa åkdon, för att lemna dessa ståtliga herrar rum, och fick nu på närmare håll se den täcka flickan hvars nedfällda florshufva förgäfves sökte dölja hennes förgråtna utseende. Allt detta väckte hans förundran och retade hans nyfikenhet. Den betydelsefulla blick Clar: kastade på honom, var icke nog; han måste hafva upplys ning ... Händelsen kom honom till hjelp. Vid tullen råkade Horn en bekant, vid hvilken han ville tala några ord Under tiden skyndade Dittmar fram till underoflicern, oci frågade om några resande i dag passerat.