Aftonbladet – 2 april 1849, sida 3

RR Fa MA OAL ningen på intet sält utgör anslåendet af en så extremt liberal ande, att detta, enligt hvad artikeln påpekär, skulle, när det bär till skogs, gifva e.t exempel på den bedröflighet, hvartill liberalismen i sina konseqvenser förer, oeh dymedelst skarpt varna härför. Vi veta xäl, och hafva ej längesedan uttalat den tanken, att frihetens sak i Preussen gått så pass framåt genom fjolårets händelser, att reaktionen der, lika litet som annorstädes, i längden kan motstå det godas slutliga seger, huru mycket den än spjärnar emot. Men detta är en sak för sig. Reaktionen och ministeren hafva för sin del visserligen icke anslagit den liberala banan. Preussiska kamarillan har i den nya riksförfattningen uppställt ett system af skenkonstitutionalism, det erkänna och inse alla; ingen är blind för de specifika paragrafer, som insatts för att faktiskt omintetgöra både allmänna valrälten, en sann folklighet hos kamrarne, lagskipningens oberoende, tryckfriheten och personliga säkerheten, hvilka när som helst hotas genom ett proklamerande af belägringstillstånd, hvilket myndigheterna på ringaste förevändning när och hvar som helst kunna sätta i verket. Och hela denna echafaudage skulle vara ett anslutande till ultraliberalismen — ja, till en så oerhörd grad deraf, att det utvisade frihetssträfvandets sjelfva ytterligheter! Och preussiska ministeren skulle härmed hafva velat vika för progressisterne i landet, med fit, för att ex absurdo bevisa ultrafrihetens orimlighet, och göra folk utledsna genom att låta dem smaha alla frukterna af ett otygladt mobbvälde,. De begge preussiska kamrarne, sådane de nu äro instituerade, och hvari, enligt sednaste underrättelser från Berlin, ministeren åtminstone ännu tillsvidare besitter majoritet, utmärka fördenskull ett otygladt mobbväldep! Tid, o tid, hvar är du hemma? En annan hoax, icke mindre märkelig i sitt slag, är afhandlingen om grefve Horn, hvilken genomgått ett par af Tidens sednaste nummer, med öfverskrilft: Hvarthän leder strängheten mot grefve Horn)? I dessa artiklar synes förf. påpeka, att grefve Horn afsattes från sitt landshöfdingskap, emedan regeringen gifvit vika för de liberala tidningarnes påtrycknin-, likasom det förut skall hafva skett med ministern friberre Nils Palmstjerna och landshöfdingen friherre Nauckhoff. Främst bland alla är det den ,stormäktigste opinionsfabrikören, Åftonbladet, hvaråt hedern gifves att hafva uträttat sådant. Då man på stilen i dessa artiklar tror sig igen-! känna en af konservatismens koryfeer här il landet, så kan man ej undgå att förundra sigl. öfver den brist på politisk takt framställningen röjer; en takt, hvarpå förf. eljest gifvit flera prof. Låtom oss höra! Att visa rege-l ringen i en dager af så ylterlig svaghet, att den icke utan impuls från vissa tidningar skulle kunna entlediga dåliga och misskrediterade embetsmän från förtroendesysslor, har visserligen det med sig, att nedsätta regeringen, hvilket den konservativa förl. synes åsyfta il främsta rummet; men tillika, att i allmännal tänkesättet stärka eller åtminstone antyda för denl: liberala pressensräkning en makt, som samma förf. . alltid ansett för det förderfligaste af allt i verl-, den. När Aftonbladet, Aflonposten och andra,. som yttrat sig mot grefve Horn, aldrig sagt något annat än hvad af sjelfva rättegången rörande undsättningsmedlen ligger i öppen dag, samt om bemälde grefves kapacitet i egenskap af landshöfding för öfrigt icke mer än en röst försports inom länet; så är det klart, att det icke är pressen, som störtat bemäilte grefve; utan hans eget förhållande, faktiskt af pressen belyst och gjordt till föremål för allmänna bedöman det, måste vara rätta orsaken härtill. Skulle nu icke konseljens ledamöter kunna hysa samma tanke i saken, som alla äåndra förnuftiga och opartiska menniskor? Behöfdes härtill -en impuls? Utan tvifvel icke; men, om man nödvändigt förutsatte en sådan, så vore den dock endast att finna i allmänna rösten, hvilken härvidlag icke låtit höra sig i delad stämma, och till hvars organ de nämnde tidningarne: gjort sig, men icke mer. Författaren i Tiden tyckes vara synnerligt angelägen att rentvå grefve Horns vänner, från beskyllningen att hafva afrådt honom från afskedsansökningen; och detta :har väl ock utgjort egentiiga bevekelsegrunden för heia artikeln. Vännerna hafva förmodligen (säger författaren); gjort det, på det han (grefve Horn) måtteli handla såsom det anstod en fri man, hvilken! visste sig inteb ondt hafva gjort. Dessa ord! i Tiden 4 24 hafva vi citerat, med kursivt! releverande af ett par uttryck, såsom läsaren ; ser. De äro icke så litet märkvärdiga: ochl, skulle kunna skrifvas om för att vinna enlt ännu högre grad af betydelse. Månne ickelx de der vännerna afrådt grefve Horn från af-1 6 ! 8 i k Y skedsansökningen, icke precist för att han viste sig intet ondt hafva gjort, men för att han viste sig hafva gjort något visst godt? Och var det icke i medvetandet häraf han tillråddes uppföra sig så chevalereskt och neka ingifva sin afskedsansökning? Mannen af 18401v års principvändning ... ordföranden i stats-li utskottet, han, som för att göra dåvarandel! en tjenst, måste insättas i åtskilliga hemligheter... han, som en gång väl blef landshöfding pour cause ... icke kunde han nu stötas ; för hufvudet? Omöjligt! tänkte vännernap och grefve H. med dem. — Men när nuvarandelt regering med fasthet öfverkorsade hela dennala kalkyl, så torde väl grefve H. hafva sett litet! snedt på vännerna och harmats öfver deras? pråd; hvarpå vännerna, eller dock en af dem,! fann skickligt att skrifva ett pat nunimer i i Tiden, för att på en gång rentvå sig, de kon-y servative i: allmänhet, och grefve H. på köpet. !3 Den sistnämnde sattes nu i paritet med fri-! herrarne Palmstjerna och Nauckhoff, på ena f sidan, samt med kyrkoherden L. på den an-E dra. Både billighet och statsklokhet taladelg för benådningen, inenar Tidsförf:n; men förl, srefve HH ckaddå dän 6 Hurra obillist och.