Aftonbladet – 2 april 1849, sida 3

Idoek utan svårighet i hela det förstuckna spe let en fint af annat slag, bestående i försöket att reta regeringen genom anspelandet på dess beroende af pressen. Detta skall bära frukt för en annan gång, hoppas förf. i Tiden: regeringen måtte väl kunna! skrämmas ifrån att vid blifvande frågor gå till väga i allmänna tänkesättets anda, och håndla på ett sätt i någon min öfverensstämmande med detta tänkesälts offentliga organer. Det synes då denne förf. omöjligt, att regeringen någon gång kan styra efter egna grundsatser om rätt och sannt? Antingen handlar hon efter civilisationens, tidehvarfvets och folkets fordringar, och då tillskrifves detta en impuls från de liberala tidningarre; eller tar hon åtgärder i motsats härtill, och då har hon velat vara de konservative benägen! Vi hemställa, om någon art af insinuation mot en styrelse kan vara retsammare och i sak mera förolämpande (en annan tidning skulle säga: mera skändlig), än att sålunda underkänna konungen och hans rådgifvare all autonomi, all förmåga af sjelfständighet i tankar, ord och gerningar. När hafva de frisinnade bladen gjort sig skyldige till dylikt? Vi hafva aldrig stuckit under stolen med vår öfvertygelse, när vi funnit något att med skäl nämna mot hvem eiler hvad som helst: således har t. ex. regeringens represedtationsförslag, för att ej tala om hvarjehbanda annat, mer än en gång och i flere hänseenden gjorts till föremål för graverande anmärkningar. Men hafva vi nånsin låtit förstå, alt regeringen begått en ofrivillig handling eller gått i ledband härvid? När Tidsförfattaren nu framkastar vinken om en brist på spontaneitet hos styrelsen, som måste förutsättas, derest artikeln skall innefatta något, så blir slutsatsen endast, att han och hans parti önskar denna wviljelösa styrelse i sina armar och under sira händer, för att efter sitt skön kunna begagna den. Man får då se hvad konseljens herrar ledamöter tänka om den saken. När förf. i Tiden yttrar dessa ord: de liberaia tidningarne synas i allmänhet begagna frågan om ädagaläggandet af mod hos konungens rådgifvare, såsom en äggelse att förmå dem handla mot de konservative, när andra skäl fattas — så behöfver ran allenast ombyta namnen för alt få meningen helt cch hållet klar, nemligen: den konservativa tidningn synes i allmänhet begagna frågan om ådaga äggande af mod hos konungens rådgifvare, såsom en äggelse att förmå dem handla mot de liherale, när andra skäl fattasn. Vi frukta emellertid, att hea denna lilla anläggning, om den af författaren i Tiden verkligen varit åsyftad, kommer att reducera sig till en smula illusion, och blifva en icke lyckligare hoax, än historien om ställningen i Preussen. — Och hvad tidningen Tiden beträffar, torde väl ock resultatet blifva, att, har icke grefve Horn skördat synnerlig vinst af handtaget i Tiden, så har ock denna visst ingen fromma haft af att taga grefven om händer. Allt har skett af oegennyltigaste ädelmod, pur sanningskärlek och en rättskänsla hvit som snö, det är klart! Tidsartikelns sjelfva slut (i N:o 24) kunna vi ej neka oss nöjet alt reproducera, emedan det framkastar en vink, som ganska eget karaktiserar. denne Tidsförfatteres sätt att betrakta afsällningsrälten: Om någon borde vara fördragsam mot olika tänkande, serdeles mot de konservative af adeln, så är det hr Dalman. Ehuru de så länge varit rådande på riddarhuset, utom vid några bänksmanval, cch tillfälliga voteringar: så har adeln dock icke satt i fråga, att entlediga sin tjensteman, br Dalman, för hans liberala, eller rent af republikanska tänkesätt. Och likväl är det han, den af de konservative 8konade tienstemannen, som åt regeringen ropar korsfäst, när det är fråga om skonsamhet mot en konservatif embetsman., — — Det är således denne Tidsförfattares mening, att en underlydande tjensteman, oaktadt i tjensten oförvitllig, kan lika väl komma i fråga till afsättning, i följe blott af sina politiska, till tjensten i intel förhållande stående tänkesätt, som en annan tjensteman, dömd för verkligt tjenstefel? Hvad säges härom? Om någonting är byråkratiskt, så måste det vara detta. Och att dylikt icke undsluppit denne författare såsom en lapsus calami eiler blott händelsevis, torde man kuöna döma af en och annan timad företeelse. En sådan författare talar icke destomindre om sig och sitt parti såsom om marty rer, beklagar den politiska ofördragsamheten och sjunger stoiskt, till sin och sin vän, grefve Horn, tröst: Fais ce que tu devras, Arrive ce que pourra! hvartill, efter han nu en gång är inkommen på det franska språkområdet, han gerna kunnat vidfoga följande, äfven till sig sjelf: tu Pas voulu, Georges Dandin!, PR ÄTTER ÅNANA. or POLISSARER