Aftonbladet – 2 april 1849, sida 3

KlagadUuC IOF OLINALCI ILAltilge REVY AF TIDNINGARNE. Uti Bore förekommer under titeln: Våra skådespelare, en skarp kritik emot samtlige våra dramatiske artister, med beskrifning öfver deras maner, i följd hvaraf författaren, som säger sig vara en trälgången spektakelbesökare, påstår, att de aldrig vid sitt uppträdande lemna åskådaren begrepp om den person som skall föreställas, utan blott om den som föreställer. — Det är åtskilligt ganska sannt, och som man väl känner igen, uti den ifrågavarande målningen; det är skada att den är något öfverdrifven och skär alla öfver en kam, d. v. s. icke gör några undantag. Vi kunna icke underlåta instämma i den anmärkningen att man på vår scen ofta får se saker, som aflägsna sig från naturen, och som fela mot den första regeln för komedien efter Terentii definition: comedia est speculum vite: komedien skall vara en spegel af lifvet. Vi tro ock nästan att artisterne sjelfve, om de tänkte sig på ett annat ställe än på tiljan och såsom verkligen iklädda de karakterer, hvilka de hafva att återgifva i sina roller, mången gång skulle föra sig på helt annat sätt. Men hvem kan derföre neka att många tillfällen förekomma, då åskådaren skänker sitt otvungna bifall och beundran åt utförandet, och att icke blott de döda, m:ll Högqvist och hr Hyckert, i det afseendet utgjort undantag; såsom Bore tycker. Det finnes till och med få, som icke hafva sina lyckliga roller och momanger, hvilket icke derföre gör den önskan öfverflödig, att naturen måtte mera studeras, än det sker vid åtskilliga tillfällen. — — Fugit irreparabile tempus: Tiden, ur stånd att kunna reparera sig och sina affärer, tar till flykten? Så ser det ut åtminstone. Man har nog förutspått det, och ingen må undra derpå. Märkligt är likväl, att Tiden sjelf skall utropa, såsom den gör i sin Blick på pressem för den 28 Mars: vi ha nu för tiden ondt om både tid och rtum! Utmärka dessa ord en begynnelse af slutet, och skall man i dem höra reträtt-trumpetens ljud? Tiden förmäler sig i samma stycke hafva mycket annat att förtälja, som är intressantare än ett samspråk med Aftonbladetr. Det tro vi nog; men hvarföre har då Tiden i all sin lefnad ej annat gjort än inlåtit sig i dylikt samspråk? Stackars Tid, som oupphörligen måst företaga sig hvad den förmodligen icke velat, och som varit mindre intressänt! Nu säger den likväl ifrån: den har ledsnat och tänker upphöra att rifva ned på A. B. Den vill icke vidare tala med A. B. Den ämnar således sluta att vara till; ty för något annat ändamål än att bekriga den liberala pressen har den ju ej kommit till verlden? Men — frågar man sig förvånad — kan någon menniska säga, hvart hr P:s tid och rum tagit vägen, då han nu fått så ondt om begge? Hans tidning innehåller inga utländska nyheter: inrikes ej heller, om ej högst sparsamt; det hör till den nya planen och är på det hela ganska bra. Men för hvad saknar hr P. då rum? För ledande artiklar,, troligen; för reflexioner öfver den bedröfliga ställningen, och för utdrag ur utländska dagblad; så ofta något anträffas i dem som kan vara illa för samtiden. Men. hr P. behöfver ju endast gå måttligt till väga med intagandet af alla dessa saker, så skall rum icke tryta honom; och hvad ledighet beträffar, så är han ju pro: fessor? : Att likvälerhålla ännu mera tid och rum; hvilket för menniskan i hvad ställning som helst är så angeläget, föreslå vi, att hr P. till en början icke ville göra sina egna ledande artiklar för ledande Detta kan på det hela