Aftonbladet – 31 mars 1849, sida 2

— Afltonposten, Morgonposten eller hvad man vill kalla den, söker att ingifva sina läsare den föreställningen, som om Aftonbladet skulle företagit sig att begagna kollegans metod, och i stället att ingå i ringaste diskussion i sak, gjort till en ordentlig profession att med gemena dikter öfverösa sina politiska motständare,. Detta omdöme härleder sig från Aftonbladets anmärkningar vid kollegans omdöme om Westgötha reformsällskaps sammankomst. Vi bedje om förlåtelse, att vi än en gång besvära, men månne det icke ganska hufvudsakligt hör till saken, då vi visat, att kollegan tillåtit sig bastanta osanningar och förvrängningar af förhållandet med Westgötha reformsällskap, för att derpå få bygga indirekta beskyllningar mot de ledamöter, som ej voro för förslaget, alt de icke vilja arbeta för annat än skrän och agitation (då det nemligen säges att alla, som vilja arbeta för något annat än skrän och agitation, äro för det hvilande förslagets antagande). Än då Aftonposten blir förvunnen till den grofvg förvrängning och de försåtliga insinuationet, hvartill han gjort sig skyldig med anledning deraf att tre adelsmän voro namngifne bland tolf, som skilde sig ifrån sällskapet? Saken kan till sin materiella vigt vara en småsak; men uti sättet måste vi tillstå att icke nyligen för oss presenterat sig ett mera talande bevis på inbiten falskhet och böjelse att hjelpa sig ur klämman med sofismer och osanningar, än detta. Måhända hafva en del läsare ej tillräckligt fästat sin uppmärksamhet på detta äkta ärlighetsstycke. Lidköpingsbladet hade nämnt att trenne adelsmän som jemte någre andre herrar, (hvilka i parethes sagdt voro nio utom de tre förstnämnde) skilde sig från sällskapet med anledning af ordförandens förklaring. Huru beter sig nu kollegan härstädes? Först säger den att hufvudsakligen endast tre adelsmän skiljt sig från sällskapet. Sedan denna osanning var lagd till en nödvändig grund, tages detta till premiss för att komma till den slutsatsen, att det måhända just blir bland adeln och presteståndet som förslaget finner sina största motståndarev, och att v,häruti ej ligger något förvånande, när man något närmare studerar våra dagars historia,. Nu skall bevis härför anföras utur historien; men hvari består nu detta? Jo deri, att man då skall finna (nemligen när man närmare studerar våra dagars historia) patt just vissa politiska och litterära, adliga och oadliga mnotabiliteter, både i Frankrike, ,Tyskland och Italien, drifvit de mest extra,väganta lärorna och med sig fört massorna. Såsom bevis derpå, att de trenne adelsmännens handlingssätt, såsom de hufvudsakligen enda