Aftonbladet – 29 mars 1849, sida 2

ngående dem som förenat sig med kapten ljärne uttrycket: Friherrarne Nils Nilsson silfverschöld och Hjerta, jemte några andra errar. — Orden jemte några andra herrar nåste härvid antyda, att åtminstone lika många, ch troligen vida flera än de namngifne förnat sig med dem, och hafva redan på förhand ;bestridligt vederlagt ÅA. P:s påstående, att vufvudsakligen endast 3:ne af Ridd. och Adem örenat sig om nämnde begäran. Men sådane acta genera numera ingalunda den hederlige rrkesbrodern. Uppå nyssnämnda lögnaktiga uppgift är det sedermera icke svårt att vidare räsonnera friskt ir hand, att det måhända till slut blir just nom Adeln och Presteståndet, som förslaget inner sina största motståndare; men att detta cke kan förvåna dem, som närmare studerat nistorien,, 0. s. v. Ganska eget är nu det saltomortale, som Aftonposten härvid gör, då han såsom bevis för denna erfarenhet citerar, att det just varit vissa politiska och litterära, idliga och oadliga mnotabiliteter, som både i Frankrike, Tyskland och Italien drifvit de mest extravaganta lärorna och med sig fört massornan, Öc. Hvad är nu hela meningen med detta stycke? Jo, att taga de trenne ledamöternas af Westsötha reformsällskap förklaring såsom ett bilragande exempel till bevisningen derom, att man inom det mest privilegierade ståndet, adeln, alltid sett försök att kullkasta moderata reformer, under förevändning att de icke voro tillräckligt radikala. Skall någon kraft eller betydelse ligga uti denna sammanställning, så måste den insinuation äfven förutsättas, att en mala fides vid det ena nu citerade tillfället varit den innersta driffjedern, likasom vid alla de tillfällen, då man sett de ultrakonservative koalisera sig med de ultraradikala, för att slå omkull de verkligt liberala, af folkets behof påkallade reformer. Men när nu den allmänna satsen skall bevisas angående den erfarenhet, som kan dragas af adelns handlingssätt, så heter det: vissa adliga och oadliga notabiliteter ete. — Vi kunna, med kännedom om den förtjusningsfeber och politiska svaghet, som utgör ett hufvuddrag hos den ledande redaktören i Aftonposten, någorlunda begripa att han nu, såsom vid många föregående tilifällen, blindt lofsjunger det hvilande representationsförslaget, som likväl till flera af sina vigtigaste hufvudgrunder är mindre liberalt och mera snärjande, än sjelfva representationskommitttens förslag, hvilket likväl i början af förflutna riksdag redan var så utdömdt af allmänna tänkesättet, att icke ens hr Dalman då satte dess möjlighet i fråga. Men om det kan vara förklarligt, att kollegan, af idel nit i tjensten, sålunda i afseende på sjelfva hufvudsaken rusar fram såsom hade han en bindel för ögonen, så är det likväl svårare att begripa huru man kan förgäta sig ända till den cyniska hejdlöshet, som A. P. ådagalagt vid detta tillfälle, och hvilken förledt honom, att i en enda punkt göra sig skyldig till en grof osanning, en bra nog infam, men åtminstone försåtlig insinuation, samt ett osammanhang och en plattityd i räsonnemanget, hvilka måste hos läsaren väcka åtlöje. ör öfrigt igenfinner man i den omtalade artikeln samma fenomen, som visar sig dels i A. P:s sätt att diskutera i allmänhet, dels i andra organers enahanda method, hvilka till förmån för samma åsigt rört sig på publicitetens fält under de sista tio månaderna, såsom t. ex. tidningen Reformvännens; nemligen:att i brist på verkliga skäl anfalla motståndarnes personer och motiver, allt under det de anfallande sjelfva föra nödvändigheten af moderation och försonlighet på tungan. Sålunda finner man här sagdt, att alla som vilja något annat än skrän och agitation, och på allvar önska komma från ord till sak, skola gilla förslaget. Häruti kan, när man observerar ordens sammanställning, ej ligga någon annan mening än att den minoritet i Westgötha reformsällskap, som ej gillade förslaget, icke vill annat än skrän och agitation, och icke på allvar önskar komma från ord till sak. Hvad berättigar nu hr Dalman, såsom ledare af Aftonposten, serdeles i den tvetydiga ställning hvari den tidningen nu befinner sig, att göra minoriteten i Westgöthasällskapet en så grof beskyllning? Inser icke Aftonposten sjelf framförallt, huru ringa framgången skall blifva af dessa nedsvärtningsförsök, då så vrängda uppgifter och sofismer, som vi här ofvan visat, tagas till hjelp? e———— RT MYNTHUSAFFÄREN, OCH HUSHÅLLNINArn TS PTNRXYTTNRN