Aftonbladet – 29 mars 1849, sida 2

OIIldICE VIUdITC, dllL II NHKAPpIoll SAjIvvig VVE vorgmästaren Arfvidsson blifvit valde till devuterade; att den förre derefter afgifvit en ppinionsyttring till förmån för det hvilande örslaget, såsom en nödfallsutväg, fastän under ;rkännande att det i många afseenden vore oristfälligt och på långt när icke uppfyllande nationens billiga fordringar på en tidsenlig reorm, samt under förbehåll att vid det blifvande mötet få handla annorlunda, om hr kap.enen, efter de upplysningar som der kundel vinnas, funne sig föranlåten att frånträda sin nu fattade mening; hvarjemte kaptenen hemställt, huruvida sällskapet icke, efter denna förklaring af honom, ville välja någon annan i hans ställe, men hvarpå svarats enhälligt nej. Slutligen hade hr kapten Hjärne, som i anled-l: ning af en afsägelse kommit i ordningen till suppleant till det ifrågavarande mötet, förklarat att han ej kunde mottaga vppdraget, då han vore af motsatt mening med kapten Kylberg angående det hvilande förslaget, och tillika forklarat, att han icke längre ville tillhöra ett reformsällskap med sådana åsigter som dem, hvilka här gjort sig gällande, och derföre begärt att blifva utstruken ur förteckningen på sällskapets medlemmar, uti hvilken anhållan äfven baronerna Nils Nilsson Silfverschöld och Fredrik Hjerta, jemte några andra herrar, förenade sig. I fall nu förloppet vid mötet finnes sanningsenligt upptaget uti Lidköpings tidning, så kunna vi, med bibehållande af all aktning för hr kapten Kylbergs öfvertygelse, hvilken för öfrigt är en af ortens utmärktaste och mest patriotiske män, samt åtnjuter ett allmänt och förtjent anseende, likväl icke underlåta den anmärkningen, att hr Kylberg såsom ordförande råkade begå elt formfel, då han vägrade proposition på hr Hjärnes motion, att sällskapets ledamöter före valet skulle säga sin tanke om det hvilande förslaget. Sällskapets nyss förut fattade beslut, alt icke gifva någon bestämd instruktion åt den deputerade, som skulle resa till mötet, hindrade på intet sätt att sällskapets ledamöter hvar för sig, eller sällskapet gemensamt genom en öppen votering, om det så önskade, skulle tillkännagifva sina tankar om det hvilande förslaget, och sällskapet var i detta afseende fullkomligt berättigadt att besluta om och bifalla eller afslå hr Bjänes motion. Vi måste desföre anse, att ordföranden, då han vägrade proposition, sträckt sin maktfullkomlighet något längre än hvartill han varit berättigad. En annan cegentlighet var måhända, att hr kapten Kylberg, sedan han andragit sällskapets föregående beslut såsom ett hinder emot en opinionsytltring från sällskapets ledamöter i allmänhet angående det hvilande förslaget, och derpå sjelf blifvit vald till deputerad, likväl för egen del afgifvit en trosbekännelse, men icke före, utan efter valet. Det är sannt att hr kaptenen tillika hemställde om nytt val, och detta var af honom lojalt handladt; men miste naturligtvis försätta den icke obetydliga minoriteten inom sällskapet i en obehagl!g ställning, hvarföre man också finner att sällskapet enhälligt besvarade hv kaptenens förfrågan med nej, hvilket var en följd af den allmänna aktning och vänskap han åtnjuter. Deremot vill det synas, som om kapten Hjärne, och de som förenade sig med honom, på visst sätt ansett sig icke ega någon annan utväg öfrig, än alt afgå ur sällskapet, då de icke om det hvilande förslaget delade ordförandens åsigter, hvilka blifvit framställda på sätt nu är omförmäödt; ty i motsatt fall kan man vara temligen säker på, att förslagets försvarare icke skulle underlåtit att draga det parti af sammankomsten, att de hade påstått hela Westgötha reformsällskap hafva förklarat sig för för slaget. Man ser i alla fall redan Aftonposten göra sig den saken till godo så godt den förmår, och förklarar det för ett ganska tillfredsställande tecken, att de mest betydande personerna inom reformsällskapet derstädes, ,oaktadt sina antecedentia (?) och de erinringar de kunna hafva att framställa regerin gens förslag, likväl förklarat dess antagande såsom det verksammaste medlet att befordra representationsreformen, — bvarvid Aftonposten helt finurligt söker framhålla detta såsom en åsigt, hvilken utan tvifvel kommer att allt ,mer och mer gillas af dem, som vilja någonting annat än skrän och agitation, d. v. s. som en gång på allvar önska att komma från pord till sak, då det gamla ordspråket ändå bar sin vigt: att en fågel i hand är bättre än tio i skogen. Det märkvärdigaste uti A. P:s artikel, och det hvarpå vi nu egentligen vilja fästa läsarens uppmärksamhet, ligger i nedanstående stycke, som genom hela sin tendens utan tvifvel hörer till det mest jesuitiskt vrängda, Isom man någonsin sett produceradt af någon Ipressorgan, med minsta anspråk på sanningskärlek, sans, eller anständighet. Se här? I sin mån märkligt är det ock, att hufvudsakligen endast 3:ne ledamöter, och dessa af ridd. och adeln, om hvilkas ultra demokratiska sympathic: man hitintills icke haft någon aning, begärt att, anscende till nämnda förklaring, blifva utstrukn: från sällskapet!! Måhända blir det till slut just in om adeln och presteståndet, der förslaget finner sin? största motståndare, emedan det icke är tillräcklig radikalt. Uti detta uppslag ligger också ingentin; förvånande när man något närmare studerar vår dagars historia; ty man skall då finna, att det jus varit vissa politiska och litterära adliga och oadlig notabiliteter, som både i Frankrike, Tyskland oc! Italien drifvit de mest extravaganta lärorna och me sig fört massorna, hvilka dock slutligen alltid blify de uppoffrades Men vi vilja för dagen icke längr uppehålla oss härvid, utan anföra endast den ofvan nämnda redogörelsen. Det kan icke vara utan sin lilla vigt at analysera detta stycke, för att belysa den ge mena lögnaktighet, som framträder deri, lika som öfverhulfvud i hela A. P:s drifvande p den sista tiden. Anfallet utgår nemligen ifrå den förutsättningen, att yhufvudsakligen endas ÖA IL a 2 af Pidd och Adelr AV a nn