Aftonbladet – 29 mars 1849, sida 2

IYNTHUSAFFÄREN, OCH HUSHÅLLNINGEN DERVID. Det synes, som om ett visst slags oblidt öde örföljde vissa vederbörande, att omständigheerna så ofta skola gifva pressen anledning att terkomma på den der besvärliga frågan om ongl. myntets förläggande från sin närvaranle lokal, upp till Kungsholmen, samt gamla nynthusets inredning för andra ändamål. En ådan anledning har ånyo företett sig genom let i tidningarne nyligen omtalta förhållandet, tt ett tillägg tillkommit i kostnadsförslaget ör inredning och reparation af gamla myntmuset, till lokal för statsdepartementernas exeditioner; så att nemligen denna kostnad, som örst var beräknad till 12, a 15,000 rdr, nu orde finnas komma att uppgå till 24,000 rdr vanko. Utan tillgång till sjelfva förslaget är det svårt tt se hvad som egentligen kunnat åstadkomna denna förändring i beräkningen, hvilken itvisar att den icke obetydliga tillökningen af 10 till 12,000 rdr blifvit en frukt af närmare fterräkning. Med kännedom af den omtanka, som nuvarande öfverintendenten sökt ådagalägga till undvikande af öfverflödiga kostnader, är det anledning förmoda, att all nödig noggranhet och sparsamhet blifvit iakttagen i fseende på detaljerna; men rörande hela denna fär kan man icke undgå att yttra den tancan, att staten icke har sitt myntoch kon.rollverk förflyttadt med mindre, än att kostnaden kommer att, med allt sammanräknadt, uppgå ej långt ifrån ett par hundra tusen rikslaler banko, eller en ökad utgift i ränta af 10 12,000 rdr om året, alltsammans för att vinna det resultatet, att hafva dessa verk förflyttade till en för sin aflägsenhet obeqvämare lokal. Hela detta påhitt har likväl egentligen sitt ursprung i öfverdirektörens vid myntverket, hr Almrots begär att få husera på egen hand, jemte hr öfverdirektörens förmåga att drilla och vigilera sin sak väl hos åtskilliga vederbörande både af den gamla och nya regimen; men man kan icke heller neka, att våra statsutskott haft sin lilla del med uti den efterlåtenhet eller förblindelse, i följd hvaraf en stor summa penningar nu måste onödigt bortkastas; och mynthusaffären står i detta afseende ännu tiofallt mer, än den mycket omtalda handeln af det nya riksarkivet — Ridderstolpeska huset — såsom en varning för framtiden. Det är likväl mycket fråga om huru mycket man kommer att profitera af denna varning. Åtskilliga tecken synas utvisa, att ett visst begär att hushålla friskt med allmänna medel för byggnadsföretag genom hvarjebanda funderingar och dispositioner, som efteråt visa sig vara just icke de ändamålsenligaste, framträder nu: för tiden nästan ännu mera än under gamla regimen. Kuriöst är också, alt hvad