Aftonbladet – 27 mars 1849, sida 1

n, och i hörnet af Högbergsoch Tullportsgatorne; de Kontor. Utdelning kl. 6 eftermiddagen. martine under armen och drog honom med mig in i rådplägningssalen, dit ingen fremmande hade inträngt ännu. Ordföranden. Känner ni igen den anklagade Quentin, såsom densamme om hvilken ni nys talade? Lagrange. Nej, jag kan icke med visshet säga att det är densamme. När en del af folkskaran hade inkommit i församlingssalen, bestegs tribunen af åtskilliga; bland hvilka jag erinrar mig Blangui och Raspail. Eu samtal egde rum emellan Raspail och presidenten; den sednare ville att dokumentet skulle öfverlemnas till honom, men detta vägrades af Raspail och hans sällskap. I detsamma varseblef jag Louis Blanc på presidentens venstra sida; han yttrade några ord, och omedelbart derefter uppläste Raspail petitionen. Jag såg äfven Barbes i tribunen, och hörde honom tala om den milliard, som han ville bafva ålagd de rika i utskylder. Hubert närmade sig honom vid detta tillfälle, ech visade honom ett halfark papper som han höll i handen, samt frågade: acKänner du det här? På Barbes nekande svar, tillade Hubert: ,Hvad! Har man ingenting sagt dig? Jag stod vid tillfället så nära att jag ganska väl kunde urskilja papperets innehåll, såvida, att det var en namnlista. Några ögonblick derefter förkunnade Hubert att nationalförsamlingen vore upplöst. Jag protesterade lifligt deremot. Två eller tre bland de fremmande störtade dervid emot mig med häftighet; men jag lyckades att skjuta dem ifrån mig; den allmänna uppmärksamheten blef nu dessutom upptagen af de hyllningar, som egnades åt Barbes och Sobrier. Begge lyftades opp och buros på armarna, af en mängd personer. Barbes ropade härvid: Låt bli mig! Låt bli mig! men Sobrier hade attityden af en romersk triumfator. Ordföranden. Tgenkänner ni Sobrier bland de anklagade? Lagrange. Nej. Den man som jag såg hissas i nationalförsamlingen och som man kallade Sobrier, var då så långt ifrån mig, att jag icke kunde urskilja hans anletsdrag. Till växten liknade han dock den anklagade Sobrier. ifan var klädd i en ända upp till balsen igenknäppt öfverråck, och bade kring medjan ett rödt skärp. När jag några ögonblick derefter begaf mig bort, fann jag i förmaket Barbes uppstigen på en stol och omgifven af en bop karlar, som ropade: Till s:adshuset! Han tycktes hafva hållit tal till de kringstående. Några bland dessa sade åt mig sakta: ,Det vore icke illa, om ni ville tala med honom. Jag gick nu fram, tog honom vid armen och Iyckades draga honom med mig åt en sidogång bredvid församlingssalen. Med ett slags våld fick jeg honom här att sätta sig på en bänk och satte mig bredvid bonom. Folkskaran följde efter och omgaf oss. Jag hviskade nu till min granne: Låt icke förleda er! Blanqui vill draga er med sig; men var ni hvad ni bör vara: en rättskaffens medborgare! — Barbes tycktes vid detta tillfälle alldeles uttröttad; han stirrade på mig och upprepade flera gånger: Nej, nej, jag kommer icke att gå! — Slutligen medtogs han ikväl af folkhopen. Jag gick derefter in i den så kallade konferenssalen. Omkring det stora bordet derstädes sågs en mängd personer som skrefyo listor, och på något afstånd derifrån stod Louis Blanc, samtalande med Thore. En stor flock karlar stod rundt omkring dem och ropade: Lefve Louis Blanc! Till stadshuset, Louis Blanc! — Jag lyckades tränga mig fram till honom, så nära, att jag kunde hviska åt honom, utan att någon annan hörde det: Besinna hvad ni gör; inom ett par timmar är hela denna svärm tillbakaslagen! — Han tycktes häftigt upprörd och svarade: Ja, jag skall nog tänka på saken; jag tror jetsamma som ni,. Omedelbart derefter vände han sig till Thor, som sannolikt frågat honom någonling, ty han yttrade till honom, likasom svarande: pFörut vill jag likväl veta hvar Barbes är, och hvad ban ernar göran. Tio minuter sednare hade jag åter gått ut i förmaket, och promenerade der fram och tillbaka, under mycken oro, då jag såg dörrn öppna sig för en afdelning af mobilgardet, och i spetsen för den en officerare af det vanliga nationalgardet, med dragen sabel, och ropande: Nationalförsamlingen är upplöstn. Denne officerare skyndade hastigt vidare, åt konferenssalen, och försvann ur min åsyn, men jag närmade mig afdelningen och frågade med hög röst: Äro ni för nationalförsamlingen? En ibland dem svarade: Ja, alltid för nationalförsamlingen ! Derefter laddade de sina gevär; jag sjelf trädde i spetsen för dem, och vi gingo ini nationalförsamlingens byrå, som var fylld med en mängd karlar i bluser. Alla dessa lyckades vi drifva ut. Snart anlände mera nationalgarde, och sjelfva rådplägningssalen blef utrymd. Småningom återkommo representanterne. Mr Lamartine tog nu ordet ), och jag följde honom sedan till stadshuset. Barbås. Upprepande hvad jag vid början af denna rättegång förklarat — att jag icke ernar ingå hvarken i svaromål eller debatter — bör jag dock, isanningens intresse och till förmån för en anklagad, som icke här är närvarande, anhålla att få fråga hr Lagrange, om han icke ihågkommer att det var jag, men icke Louis Blanc, som i nationalförsamlingen yttrade till folket de så mycket klandrade orden: J hafven återeröfrat petitionsrätten; hädanefter kan den icke beröfvas erp, Jagrange. Jag tror verkligen att jag hörde er yttra dessa ord. Allm. åklag. Baroche. Det har icke blifvit betridt att ni talat så; vi påstå blott att Louis Blanc agt detsamma. Barbes. Jag nödgas af vittnet begära ännu en ipplysning, äfvenså i sanningens intresse allenast. Det har sin riktighet att jag föreslagit en milliards läggande i utskylder af de rika; men när jag förelog detta, hörde vittnet äfven att en eller flera bland le kringstående ropade: Vi fordra två timmars plunIring! Denna nedriga beskyllning mot folket har af ss alla blifvit bestridd. Iagrange. Detta rop har icke jag hört. Tolfte vittnet, Ernest Gregoire, 47 år gammal, örklarade sig icke ärna aflägga något vittnesmål. Ordföranden. Ni har likväl svurit att tala saning. Gregoire. Jag kan aflägga ed; men att vittna lär är mig omöjligt? Ordföranden, Af hvad skäl? Gregeire. Artikeln 55 i konstitutionen innehåler en skärpning i ansvarsbestämmelsen för alla lem, som sakfälias af en öfverdomstol; det förklaas nämligen i denna artikel, att de af öfverdomstol akfällda icke kunna benådas af republikens presilent. Men, denna lagbestämmelse har tillkommit November, alltså efter uppträdet den 45 Maj; och tt förbehåll i November att få fälla, utan utsigt till åd, dem som man fruktat i föregående Maj, upprör nin rättskänsla. Jag irrar mig måhända: men jog an icke vittna här; och jag underkastar mig följ(Crna; Ordföranden. Ni har emedlertid vittnat inför nstruktionsdomaren. Tas Aamadan danna förhaennslarn sta men